Hon har äntligen fått komma hem från sjukhuset nu, Nina.
Hon har fått komma hem till familjen till jul, och framför allt: Hon har fått en diagnos, medicin och hopp om livet.
Vi är så glada så glada att vi gör små inre kullerbyttor framför Bingolotto.
Och än en gång: Påminnelsen om vad i livet som är viktigast.

Hon sitter där oförtrutet utanför Ica, Snezjana.
Hon ler och säger hej, kurar ihop sej under sin filt ju kallare det blir, lär sej mer och mer svenska och längtar efter sina barn i Bulgarien.
Tre barn har hon. Sex år, tre år, ett år. Hemma med mormor.
Hennes jobb: Att få sina familj att överleva på det vi ger henne.
Och att stå ut med blickar, spott och rötägg.
Imorgon åker hon hem. På julafton.
Det blir fint för barnen att få hem mamma till jul.
Men Å, du orättvisa värld.

Solen skiner i nära-horisonten-dis, temperaturen är över nollan, årets mörkaste dag är passerad.
Vi packar apelsinsaft och mariekex och ger oss av ner till Rut för att fråga om hon vill följa med på picknick. Rut ska åka till stan med sin pappa och köpa strumpbyxor så det kan hon inte, och eftersom Ruben mäter livskvalitet genom vänner istället för genom utflykter, (bra andemening ändå!) så hänger han med på strumpbyxturen till stan istället för att följa med oss.
Hamnen ligger stilla, några måsar flockas och sprider ut sej igen.
Solen når knappt inte över träden på berget.
På Getaryggen kommer Jessica och Magnus ifatt, och tillsammans letar vi efter det gamla raserade fortet som ska finnas här. Vi hittar inget fort, bara berg och stenrös, men vad gör det? Picknick på klipporna med blek decembersol på näsan är fint, fort eller ej.
Bertil hittar kottar, plockar kottar.
Jessica hittar mosskulle, plockar mosskulle.
Och på väg tillbaka hittar vi fortet, bara lite längre bort än vi letade först.
Den halvt uttorkade sjön och upp, nästa gång så.

Jullov.
Bertil vaknar med ett vrål. MÅÅÅNS!!! skriker han och sätter sej upp mellan oss i sängen.
Jag kisar på klockan, 7:28 visar den, på med Radio Halland på telefonen, 7:30 ska dom sända från Nordäng.
En Driving Home For Christmas senare kliver reportern i fält ut på Nordängs gårdsplan, är det en snöslunga som låter? frågar reportern i studion, om mjölkmaskinen.
Min kusin Lovisa har vunnit tävlingen om snyggaste pepparkakshus i år, så välförtjänt, Lovisa är en magisk mästare med bagarhänder.
Frukost, tända ljus, Selmas Saga.
Vi städar huset. Piskar mattor, dammtorkar, dammsuger och våttorkar, några maskiner tvätt. Fönstren skiter jag i. Och ungarna sätts framför Boxtrolls så är det färdigt på ett par timmar.
Nu har pappan åkt på ölprovning hos Jonas Brag, barnen ser på Masha och Björnen, äter äppelbåtar och räknar dagar kvar till julafton.

Nu.
Nu är hårddiskar rensade, fakturor skickade, klappar inslagna och skolan slut.
Nu jullovar vi!

Tänk, igår efter Sahlgrenskajobbet körde jag Toltorpsdalen ner, sneglade uppåt höger och tänkte att dom där husen uppe på hyllan, sicken utsikt dom måste ha. Nån dag borde jag ju bara svänga upp i den där rondellen, snirkla mellan villorna och kolla utsikten.
Idag ringer DN och ber mej åka och ta bilder till kulturen, på just den hyllan.

Det var inte vart som helst jag fick åka heller.
Det var hem till Nina Bondeson.
Jag har hört Nina Bondesons namn lite här och var i galleri- och utställningssammanhang, pinsamt nog utan att riktigt ha kollat upp henne eller vad hon gör för något. Eller att för den delen ha gått på nån av hennes utställningar.
Ser jag ju nu att jag borde ha gjort.
Vansinnigt fint måleri, broderi, hantverk, hon höll precis på att packa upp en utställning som nyss hängt på Edsviks konsthall i Stockholm.
Lisa Manner är omöjlig att peta ner från min tron, men idag seglade Nina Bondeson in som god tvåa på min lista över nu levande favoritkonstnärer.

Och utsikten från hyllan var det inget fel på, den heller.

Det är fint vad man orkar göra på lite alvedon.

Medan dagen blir till kväll och Ruben och Astrid headbangar på koreanska håller den här killen clementin-ställningarna.
Jag huttrar under min filt.

Dimgrå söndagseftermiddag över Väröhalvön, men inne är det full fart under den födelsedagspresentfådda discolampan.
Oooooooo, sessi lejdi!

En stunds flykt från ännu en evighetsdag i innebandyhallen.

...men mina tankar är hos en kär vän på sjukhus där ingen kan hitta vad som är fel.
Ge oss Doktor House och frid, tack.

Mormor och morfar och farmor och Bosse och Mikaela och frallor, glass och chokladpinnar.
-Får jag ha vad jag vill på mej ikväll mamma?
-Ja, idag är det din dag, då får du välja helt själv faktiskt.
-Då vill jag ha den här!

... eller en halv dag. En dag fram till lunch.
En dag med frostig morgonpromenad med hela klassen under fullmånen runt skolan, en dag med matematik i form av lära klockan, en dag med rockrings-, viljenivetaochviljeniförstådans- och julgransstafett-gympa, en dag med tre ljus tända, sagoläsning, fruktstund, paketöppning, handtomtetillverkning och naturligtvis såväl Ja må han leva och Happy birthday för födelsedagsbarnet.

Alla föräldrar borde vara med en dag (eller en halv) i skolan.
Jag är så full av beundran gentemot alla tålmodiga lärare, som har varje dags vanliga hemmatjat, gånger tjugofem.
Och som gör det, utan att knappt ens höja rösten, utan att skälla, utan att tappa det.
Dom tar hand om våra ungar, och de lär dem allt de lär sej.
Samtidigt.
I salute you. I tacksamhet. Jag hade inte fixat det själv.

"Jag RÄVSOVDE."
Med glitter i ögonen.
Å, denna efterlängtade sjuårsmorgon.

Idag: Göteborgs Universitet, mikroskop och stenar.

Dom är så himla himla fina, dom små högljudda och lågljudda och snabbsjungande och långsammumlande, det är Sankta Lucia i fem olika tonarter och innan ena versen är slut har hälften av ungarna börjat på nästa.
Dom är så himla fina, och samtidigt är över hundra barn instängda i en brinnande byggnad i Aleppo, under beskjutning.
Samtidigt lyfter ett plan ikväll från Arlanda med destination Kabul, och bordar människor, ungdomar, barn, som fått avslag och direkt utvisning till Afghanistan, "för det är ett säkert land".
Ett säkert land, en säker död.
Samtidigt som vi sitter och ler mot våra små tärningar och särngossar och tomtenissnor, filmar människor i Syrien sitt sista hejdå till världen och lägger ut på facebook, för nu bombas det närmre och närmre och närmre, hoppet att överleva natten är litet.
Igår satt Bertil i badkaret med bubblor över hela kroppen och sjöng.

Ute mörkt å kallt
I alla husen
lyyser överallt
täända ljusen
nu kommer nåå dää
ja vet nog vem det ää
sankta cia sankta cia

Denna världen.
Och alla som inte har våra tak.

Vi har mysmorgon här hemma, lille Hostan Arnesson och jag.

Vabbandet klumpar ihop sej i år. Men det är inte jätte-omysigt att hänga i soffan med filt och böcker heller. Två nya på bibblan idag, Det Röda Trädet och Sommarregler av Shaun Tan. De finaste jag läst i hela mitt liv. Ungarna var tyvärr inte lika imponerande.
Den lille mjuke vill hellre titta på ajpad. Och den store nymusklige (som inte sover på nätterna), vill gärna vila med armen om.

Eftersom vi redan gått all in på att adventspynta här hemma i år, så drämmer vi väl till med att även sätta in själva granen två veckor före jul. Rebellion!