Fyra förlorade matcher blev facit för det här manfallna för dagen endast sexhövdade laget, där mer än hälften av de stackars små kombattanterna ligger hemma i den där hemska sjukan vi inte nämner vid namn. Nio friska ungar var de tydligen i klassen i fredags. Oh well. Hjältarna som håller huvudet ovanför vattnet gör det iallafall med den äran! Frånsett lite lätt förvirring och undran om de spelade Pokemon i huvet istället för följde spelet på plan var det iallafall gott kämpat.

Urskön promenad i stilla decemberdis hemmave, med röda kinder och lungorna fulla av luft.

Minijulbord utanför Ica, fiskdamm och reflexutdelning, glögg och en trave snygga Ganler-brickor från Buas Framtid och så Hugo och hans klass som stod och sålde egentillverkade grantomtar med potatisnäsor.

...med tillhörande snitsel-paxning. Lite trollskogsklättring, springtävling på grusvägen, samt sightseeing av kor.

En fördel med att vabba när första december infaller en vardag:
Det är alls ingen brådska med att stressöppna kalendrarna på morgonen innan vi ska iväg, särskilt när kalender-arsenalen i år är enorm och har bidragits till från både mormor&morfar- samt farmorhåll, med såväl Starwarskalender som Pixibokskalender och tysk chokladkalender från Bordershopen. Samt tre vanliga femkronors chokladkalendrar från Gekås on top.
Sen kan vi titta på julkalendern på teve (som i år heter Selmas Saga och verkar lovande) i adventsljusets sken och äta frukost ihop allihopa.
Inte bara av ondo, det här med sjuka barn.

Det är vad våra vab-darriga ben orkar med idag, en promenad mellan tre av byns pokestops.

Söderut på E6 i ottan.
Solen går upp vid vindkraftverken utanför Falkenberg.
På Halmstads flygplats väntar jag på reporter som ska komma i plan från Bromma.
Plan landar, reporter ringer.
"Jag är i ankomsthallen."
"Men jag är också i ankomsthallen."
"Men jag är ju ensam kvar..?"
"Finns det flera ankomsthallar?"
"Shit, vad konstigt."
"Vänta jag går ut, ser du mej?"
"Vänta, här står det Ängelholm..?"
"Är du i Ängelholm?"
"Jag har flugit till Ängelholm."
Phu.
Söderut på E6 mot Ängelholm, sladdar in på flygplatsen.
Tillbaka över åsen mot Halmstad.
Nästan två timmar sena kommer vi fram.
Vi gör jobbet (som ska gå över FYRA sidor) supersnabbt.
Reporter lämnas mitt i jobbet, han tar taxi tillbaka till Ängelholm säger han.
Jag lägger gasen i botten mot Göteborg, utan lunch.
15:00 kommer jag upp till Chalmers där student ska fotas mot bakgrund av andra studenter.
Student är på plats, andra studenter är det icke.
"Jag ska vara på ett seminarie klockan 15:15" säger student.
Tre okända killar tillfrågas om de kan tänka sej att spela studenter. Det kan dom tänka sej.
15:11 börjar vi plåta.
15:14 springer student iväg till sitt seminarie.
Jag lägger utrustningen i skuffen.
Jag kör hem.

Men det var en himla fin soluppgång över Falkenberg.
Stacks lite i ögonen bara.

"Ni får leka vad ni vill, ungar."
(Fast efter att de inte ens kunnat släppa ipaden medan de genom fönstret tittade på sjöräddningshelikoptern som lyfte från hamnen, blev det skärmstopp och Tomtebobarnen framför brasan istället.)

Ljuständning, ljusblåsning, ljuständning, ljusblåsning. Och i år har vi gått all in på att adventspynta. Ute skiner sol och blåser svinkall nordanvind, Bertil somnar i bilen så där sitter jag och han medan resten innebandytränar. Söndag under Buahimmel.

Så var det Tornas tur att ha julmarknad.
Korv med bröd vid elden och tomte i stallet.
Vad vill du ha i julklapp? frågade tomten Bertil.
Julklappar, sa Bertil.
Men vad ska det vara för nånting i? frågade tomten.
Julklappar, sa Bertil.
Vill du ha... ett paket? frågade tomten. Kanske ett gosedjur? En nallebjörn?
EN NALLEBÖRN, sa Bertil. NU GÅR VI.

Igårkväll brann Nimis.
Nån tände på, fiender har Lars Vilks många.
Inte för att han inte kommer bygga upp det igen, om han nu kan med den rörelseofrihet han har bland sina säpovakter, och inte för att en sån här brand bara är av ondo för uppmärksamheten kring detta jättelika konstverk, i en klass för sej.
Men ändå.
Nimis är Nimis.
Det enda konstverk jag vet som gått rakt in i hjärtat hos samtliga jag tagit med till det.

Sist vi var där stod Vilks och spikade på tornet längst ner mot vattnet.
Det tornet, bara förkolnade vedbitar nu.

För ett år sen, exakt idag, började Sverige retroaktivt tillämpa den nya, striktare asyllagen.
En omänskligare lag har vi nog inte sett i Sverige sen rasbiologiska institutet mätte skallar på tjugotalet.

Enayat bor i Bua. Han är femton år, spelar fotboll, hänger med kompisar och går i skolan.
Han har precis fått veta att Migrationsverket skrivit upp hans ålder till arton. Det betyder att det blir mycket lättare att utvisa honom. Man behöver inte fixa med något ordnat mottagande för honom i landet dit han deporteras. Han får heller inte stanna hos Elisabeth och Kjell i familjehemmet där han bor, utan måste flytta till ett asylboende för vuxna.
Hans ålder skrevs upp för att Migrationsverket ansåg att hans berättelse saknade detaljer. En tonårskille! Det är lätt att stå och tala fint om FN:s barnkonvention och om att alltid se till barnets bästa när man bara sekunden senare kan misstro ett barns berättelse och säga att han är äldre än han är och därmed svära sej fri från ansvar.
Mänskligt, verkligen.

Enayat kom ensam över Medelhavet.
Det gjorde Mehdi också, och Ali, och de andra.
Ikväll står Hugo uppe på podiet och läser deras berättelser inför en månghövdad publik som andas rök och värmer händerna runt sina ljus i kvällskylan.

Vi är många som står bakom er.

Den kom fram idag, den sällansedda.
Den kom fram och sken på mej och på Sebastiaan med två an, nere på bryggan under Älvsborgsbron.

Hos Stråes är det köttfärssås och ballongkrig, soffbärning och trapprutschbana, kojbygge och gråt vid hemfärd. Bertil vill stanna och bo kvar. Sicken tur! Då kommer vi tillbaka.

Bertil älskar den lilla landskapsplanteringen som står vid förskolans grind. Varje dag måste vi stanna där. Titta GODAN, säger han, fast grodan försvann för över en månad sen. Nu är det flera små hus, några tomtar. En uggla. Ett troll.
A LILLA Bertil, säger pappan på Bertilspråk. Vi måste plantera ett eget sånt landskap till honom.
Så det gjorde vi.
Ett på trappen. Ett inne.
Får vi pynta med vad vi vill?
Och plötsligt stod där en röd Briotågs-traktor bland murgrönebladen.

Håkesgård i Stamnared, långt vackrare och mysigare och lugnare än nånsin Tjolöholm.

Det känns inte så länge sen ändå. Här gick jag i fyran, femman, sexan och hoppade hopprep och twist, gjorde gångar i buskarna och studsade tennisboll i fyra målade kvadrater. Här sneglade vi in på högstadiet som hade lektioner innanför fönstrena rakt över, tyska och musik, och här hade vi roliga timmen varje tisdag där man fick skriva brev till klasskamraterna och lägga i en kräppklädd låda som sen delades ut, jag fick ett brev av min bästis där det stod: "Som du nog har förstått är vi inte bästisar längre" och det skar som en kniv aldrig har skurit genom mitt hjärta. Sen blev hon poppis. Jag blev mittemellan. I dörren som syns bakom gungbrädan strömmade vi ut en morgon i april, då fröken Eva stod med våt lugg längst fram i klassrummet och berättade att Björn var död. Vi var tolv år och Björn var inte längre tolv år, han var död. Jag tror det var Irene som öppnade dörren och sen bara gick vi ut allihop. Det gick inte att andas. Det är samma skolgård nu. Lite mindre buskar och snår. Lite mer leksaker. Mina barn leker här idag, för dem är det lika länge sen jag gick i denna skolan som det är för mej att mamma och pappa gick i småskolan, med äpple till fröken och allt. Men det är samma tegel. Samma mark. Samma minnen.