Nare på hamna lagar Mattias och Stor-Bertil Pärs nyköpta båtkärra.
Det blåser dagnordvästan och går lite gammel sjö.

Kvällsmat with a view.

Det här med att göra iordning båtkärran har ju på nåt sätt att göra med att ta upp båten som i sin tur hänger ihop med att sommaren snart skulle vara slut, och det vill jag inte riktigt gå med på.

Jag älskar att vara med honom.
Bara vi, åka ner till fyren, strax innan läggdags.
Hålla handen på vägen, hoppa på varje sten, flyga ut och landa i en kram.
Vi räknar med kallvatten, vi som varit så bortskämda, han kliver i först, det är varmt, pafft varmt.
Så dyker jag ut, han står kvar på trappan, säger: Nu ska du få se!
Och simmar till mej.
Sen åker vi hem och läser näst sista kapitlet i Bröderna Lejonhjärta och somnar, den allra sista sommarlovskvällen.

Ja, för vissa då. För andra är det bara att säga: Ojdå, nu börjar Liverpool spela precis, jag går över till Pär. Vill du att jag ska ta en bild på dej och svampen innan jag går?

Svampögon, blåbärsögon, ormögon.
Gummistövlar på.

Han når inte riktigt ner än för att knata framåt själv. Men snart!

Duggregn och uppehåll och hällregn och vassregn och uppehåll och ösregn och duggregn igen. Och uppehåll. Och Strömma Farmlodge. Och pannkakor, läsk med sugrör, nya tofflor till mamman och lördagsgodispåse i stillastående bil. Tills regnet lättat. Igen.

Hösten kom tidigt i år.
Brasan är tänd, köpereven från Zackes är framdukade på bordet, och Mattias ska bara boka färdigt ett hotellrum till Toughest i oktober som han just anmälde sej till. Iallafall.
Han kom hem från jobbet innan, drog lugnt efter andan och sa: Fredag. Innan han tog på sej löpardojorna, trädde regnskyddet på vagnen och drog upp till slingan med Ruben på cykeln i hälarna.
Jag lagade en kopp te och satte mej med Stål i uterummet, med regnet trummande på taket.
Det här med rutiner och icke-sommar.
Inte så dumt iallafall.

-Jag HAR klarat en halv längd mamma, så jag KAN få godispåsarna som jag skulle få!
-Men det har ju inte kommit nån lapp om att du tagit silvergrodan, den får man ju om man klarar att simma en halv längd?
-Men han kanske inte SÅG att jag simmade hela då! Jag HAR gjort det, jag LOVAR!

Nä, Ruben fick hoppa i med alla Doppingar i år också, hoppa från kanten, sparka iväg och doppa huvudet. Denna gången flög han dock i med armarna rakt upp i luften, och var inte det minsta harig längre. Men nån silvergroda fick han inte.

-Ja, om vi säger såhär, hade vi kastat i honom från kanten så hade han klarat att ta sej in igen, sa simskoleläraren när jag frågade om det här med en halv längds vara eller icke vara. Några meter fixar han.

Next time, silvergrodan. Next time.

Nere i garaget puttrar nu Bryggarbrödernas Sipa och det börjar pratas julabrygd.

Det är lite kallare nu. Regn och sol om vartannat. Vi tar inte flakan ner för kvällsdopp längre.
Pappan har börjat jobba, vi andra grabbar oss fast vi det sista lediga. Vaknar, går till simskolebussen, äter långfrukostar, leker, sover middag, hälsar på nån, dricker te, eftermiddagshåller ögonen tvångsöppna till barnprogram. Ser solen sjunka, tidigare för varje dag, tänker att det här med höst och rutiner och återgång är helt okej. Faktiskt helt okej.

Myggfri fotbollsträning mellan träden på Norvalla.

Hos Vivi och Elma och Edith är teet varmt och barnen glada, dom stora skjuter upp och nedför trappan medan Bertil "backa ne" i maklig takt. Vivi med det vackra hemmet, med Vee Speers på väggen och Kaj Bojesen i hyllan. Husnummer7 på instagram, om en gillar fina hem. Och det gör en ju.

Regnet drog bort och det klarnade upp, och vi gick ner till hamnen för en glass. "En glass" betyder just bara "en glass" hos oss, för Ruben kör samma "ojdå, jag gillade visst inte blåbär, ojdå jag gillade visst inte lakrits heller" som vanligt och Bertil bara slickar lite. Jag får äta två och en halv kula själv. En Radio Halland-reporter kommer fram och frågar om vi ska vara med på krabbfisketävlingen idag. Det var nu ja! Och det blir ju en perfekt eftermiddagssyssla.
Eh.
Det blåser halv storm, femton sekundmeter, och vattnet är en halvmeter högre än vanligt.
Jag når inte en enda mussla där de ligger och trycker på botten och några badkläder har jag inte med. Några små snäcksniglar får duga till agn, de har sugit sej fast en armlängd ner.
Det nappar inte en enda krabba på sniglarna. I stormen. I det guppande högvattnet.
Vi lessnar allihop (ja, inte Bertil, han viftar glatt runt med sin o-agnade klädnypa och ropar: "KABBONA! KABBONA! KABBONA!") och jag lägger tillbaka spann och flytväst i båten igen (den går knappt att hoppa på, så högt står vattnet) och så börjar vi gå tillbaka.
Då träffar vi en flicka som fått upp tre krabbor, hennes energiska mormor och en pojke som med cyklop dykt ner och hämtat ostron på botten.
Ostron! Lyxmiddag för de lä-sökande krabborna!
Mormorn hjälper Ruben att agna medan jag har fullt upp med att hålla den nu flytvästlöse Bertil i styr (läs: på rätt sida bryggkanten) och se på tusan, upp halar dom en krabba!
Men en krabba gör ingen sommar, eller iallafall ingen krabbfisketävling.
Vi som fått upp typ en miljard innan i sommar, vi stannar nu på EN ENDA.
Denna enda ger vi till flickan och mormorn, och hoppas de tar hem segern.

Bättre lycka nästa gång!

Anno 2012 och dagens datum.
Ruben och Bertil två år och två månader gamla.
De är inte så lika längre, inte som när de var bebisar, men iallafall lika fina.

Som spön i backen står regnet och rakt in genom nätfönstren i uterummet strålskvätter det. Jag blir sjöblöt bara av att under trettio sekunder plocka ur dem och dra igen glasdörrarna, dock inte lika sjöblöt som Ruben blev under sin språngmarsch hem från simskolebussen. Första dagen han skulle få gå hem själv och så öppnar himlen sej.
Här sitter vi vår första ensamma (ja, utan den för dagen jobb-börjande pappan alltså) semesterdag på den sista skälvande veckan, och har det rätt bra ändå.

Bröderna Lejonhjärta i Teatergläntan i Falkenberg, för en fantastisk föreställning! Och sorglig.
Tårkanalerna var redan uppvridna på max sen gårdagens bröllop, så det tog cirka en och en halv minut in i köket hos fru Lejon innan hela skogsscenen blev suddig och jag knappt kunde skilja Skorpan från Jonatan.
Malte spelade Skorpan (med den äran!!) Thomas spelade Jossi, och Lisa och Kikki var blandat folk i Körsbärsdalen, typ. En hel sommar lägger de i Teatergläntan. Hundra personer på scenen och så alla andra mammor och pappor som säljer popcorn och tar biljetter och visar folk till sina parkeringsplatser. Och eftersom nu Maltes och Lisas mamma och pappa stod på scen de också, så stod mormor och morfar Kerstin och Ingemar glatt och sålde program och korv istället.
Sicken maskin att hålla rullande!
Nu är resten av sommaren helt slutsåld, så stackars er som missade och lyllos er som såg! Skorpan for president!! (Och Jossi for premiärminister.)