Anno 2012 och dagens datum.
Ruben och Bertil två år och två månader gamla.
De är inte så lika längre, inte som när de var bebisar, men iallafall lika fina.

Som spön i backen står regnet och rakt in genom nätfönstren i uterummet strålskvätter det. Jag blir sjöblöt bara av att under trettio sekunder plocka ur dem och dra igen glasdörrarna, dock inte lika sjöblöt som Ruben blev under sin språngmarsch hem från simskolebussen. Första dagen han skulle få gå hem själv och så öppnar himlen sej.
Här sitter vi vår första ensamma (ja, utan den för dagen jobb-börjande pappan alltså) semesterdag på den sista skälvande veckan, och har det rätt bra ändå.

Bröderna Lejonhjärta i Teatergläntan i Falkenberg, för en fantastisk föreställning! Och sorglig.
Tårkanalerna var redan uppvridna på max sen gårdagens bröllop, så det tog cirka en och en halv minut in i köket hos fru Lejon innan hela skogsscenen blev suddig och jag knappt kunde skilja Skorpan från Jonatan.
Malte spelade Skorpan (med den äran!!) Thomas spelade Jossi, och Lisa och Kikki var blandat folk i Körsbärsdalen, typ. En hel sommar lägger de i Teatergläntan. Hundra personer på scenen och så alla andra mammor och pappor som säljer popcorn och tar biljetter och visar folk till sina parkeringsplatser. Och eftersom nu Maltes och Lisas mamma och pappa stod på scen de också, så stod mormor och morfar Kerstin och Ingemar glatt och sålde program och korv istället.
Sicken maskin att hålla rullande!
Nu är resten av sommaren helt slutsåld, så stackars er som missade och lyllos er som såg! Skorpan for president!! (Och Jossi for premiärminister.)

Herr och fru Nord Svahn.
Fyrtio gråtningar, varav den första kom tretton sekunder in i inmarschen i kyrkan, till Hoppípolla med Sigur Rós.
Ytterligare tre stormgråtningar, varav den första också den i kyrkan, när Johan och Harriet sjöng och spelade Gårdakvarnar och Skit så fint att armhåren krullade sej, jag trodde aldrig jag skulle säga det, men Håkan Hellström kan slänga sej i väggen.
Herr och fru Nord Svahn, jag älskar er.

Jag tror
att när vi går genom tiden
att allt det bästa
inte hänt än.

Ja, imorgon blir herr Nord och fröken Svahn herr och fru Nord-Svahn, och idag dukas det, lagas mat och ordnas med sladdar och kontakter i Fiskerilokalen. Just sladdarna och kontakterna är det som krånglar, till slut konstateras hela projektorn död och förbi och Magnus åker in till stan och köper ny projektor. Nåt fäste finns dock inte att få tag på, så då ställer sej Mattias och tillverkar ett. Vi kör i skytteltrafik mellan Fiskerilokalen och garaget (alltså jag och Bertil är bara med som peppande sällskap, vi tar inte åt oss nån ära överhuvudtaget av själva tillverkningen) och skär och svetsar och sprejar och skruvar. Till slut hänger äntligen projektorn där, i nytt fäste. Och funkar gör den med. Så tippar de litegrann på alltihop, projektorn glider ur fästet och faller. Mot golvet.

Där Jonas råkar stå och ta emot den.

Det ska kanske bli regn imorgon, på bröllopet.
Betyder tur har jag hört.

Såhär när det bara är några dagar riktig semester kvar, kan jag bli lite melankolisk. Ett helt år till nästa långa ledighet. Vi måste hitta på nåt. Krama ur det sista. Och så gör vi inte det, utan vi följer Ruben till simskolebussen, äter en lång frukost (som varar till lunch) när han kommer hem igen, drar på jobbarbyxorna och rensar lite ogräs bland rosorna, grejar med nya moppen (pill-sätta på dekaler med säker hand är min enda uppgift) och hänger vid häcken och grannsamverkar (fast Bertil pekar med hela näven var Pär ska lägga sina grejer, som en annan arbetsledare).
Och det är ju det som är semester. Inte en enda brådska nånstans.
Dessutom har jag och barnen ytterligare en hel vecka ledigt. Det är bara Mattias som infinner sej vid stämpelklockan på måndag morgon.

Och.
Jag låter bli att bli stressad över att semestern snart är slut.
På samma sätt som jag låter bli att bli stressad över att fylla fyrtio.
Alternativet vore ju fruktansvärt.

Trädgårdsdag, ogräsdag.
Godisdag.
Tvättdag.
Och nu regnar det.

Vi tog flakan ner till båten, stekte kvällsmat och såg fiskebåtarna puttra ut och solen gå ner i wäster glätta ger a wåder hätta eller på svenska: det blir regn imorgon. Det var jag, Mattias, Ruben och ett lejon. Bertil gick rakt fram till lejondräkten inne i stan igår, kände på den och sa: DEN jag ha. Så då fick han den.

Visst har det kommit gulguld till skogen.
En huggorm också.
Jag skrek i nån form av konstig falsett åt Ruben och Astrid att komma till mej, SAKTA OCH FÖRSIKTIGT OCH GÄRNA ÅT VÄNSTER ELLER JAG MENAR HÖGER, och sen flabbade dom och sa "Vi såg den inte, var det en snok?" och jag nickade svettigt och ihärdigt, lite FÖR ihärdigt men det fattade inte dom.
Överför inget på dina barn, överför inget på dina barn, överför inget på dina barn.

Vi paddlade rakt in i Doktor Drövels Hemlighet idag.

Å, här kan en verkligen bara luta sej tillbaka på bryggan.
Dom andra sköter ju dokumentationen utmärkt!
(foton: Lisa Svahn och Nina Andersson)

Jag har ju dessutom en miljard gamla bilder från Mahult.
Allting är ju lika Bullerbyigt och fint som tidigare.
Ungarna är lite äldre bara, annars; såhär har vi det!

Mahult, utan storkamera.
Hur ska det gå..?
Jotack, bra. Jag behöver bara vänja mej lite.

Åka tåg till Göteborg, åka Paddan och spårvagn, gå barfotabana i Azaleadalen, titta på pingviner och sälar och Gotlandsruss i Slottsskogen, äta glass och leka loss på Plikta.
Semester behöver inte vara långväga.

Ingen nyckel med oss och pappa och bröder i innebandyhallen, utanför vilken vi stod och bankade oss hesa, för döva öron. Så vad gör vi då? Köper glass i hamnen. Samlar snäckor och sten på stranden. Kramas med dingelfötter ovan vatten. Samt leker en ny lek som heter Oj-det-är-visst-LÖRDAG-idag (fast det ju bara är tisdag) som innefattar att gå till Ica och köpa godis.
Ibland är det fint att glömma nyckel.

Lekkompisar med STIL hade han idag, lille Bertil.

Vi tog flakan ner till fyren och tog ett kvällsdopp, Ruben och jag.
Och nu börjar kamerafria veckan, eller ja, storkamerafria veckan, åtminstone.
Nån mobilbild kanske slinker igenom, men jag ska iallafall ta kort som folk.

När fingrar slinter och den bästa kniven plötsligt ligger på hamnens botten, är det tur att det sitter startklara youngsters i hamnen och väntar på pappas båt som ska köra ut dom på badtur i gummiring.
David dök i efter kniven, fast han trodde att det var "mobilen" Mattias gapat om, när den slant.
Ingen snorkel, ett försök, uppe!
Snyggt David.
Det finns hopp om ungdomen.