Jag vaknade och tittade ut genom fönstret. En grå gummibåt. Alldeles ensam.
Mattias, det ser ut som Ulf och Anneths gummibåt, sa jag, fast i DET fönstret, inte det.
I det andra fönstret såg jag fortfarande Ulf och Anneths segelbåt ligga stilla på ytan.
Vi har snurrat runt! Fan, vi har slitit oss! ropade Mattias och sprang ut.
För att strax konstatera fakta.
Ulf och Anneths gummibåt hade slitit sej.
Inte vi.

Så gick vi mot Ustö.
Ustö utan kaj, Ustö med sandstrand för småbåtar att glida upp på och livsfarliga nordsidor för nybörjarstorbåtar att lägga till vid alternativt krocka med.

Och se på tusan vilka som står på Ustös livsfarliga nordsida och vinkar, om inte Ulf och Anneth!

Vi skär i det spegelblanka.
Sälar sticker opp sina huven.
Lite nervösa är vi, vi har aldrig lagt till nån annanstans än hemma på våran plats i Bua hamn.
På Vendelsö finns en liten kaj, det känns tryggt.
Kajen närmar sej.
Oron slår till.
Styr! ropar Mattias medan han går bak för att kasta ankar.
Styra? Jag? Herregud, vi kommer krocka med kajen!
Sen följer nåt som, från andra båtars mer rutinerade håll, ser ut som en scen ur "Vi hade iallafall tur med vädret".

Det ser ut som att man skulle kunna skära i smör, havet.

Vi vaknar.
Havet ligger blankt som en spegel.
Lite flakahämtade förnödenheter hemifrån senare går vi ut mot vår första båtsemester nånsin.
Första stopp: Vendelsö.

Semester på bryggan.
Meta krabbor, grilla korv och titta på fiskebåten som kommer in från Fladen, full av fisk och för-dagen-fiskare.
Ta flakan hem och hämta tandborste och sen somna till gung inatt.

Äh, dom nappade inte. Fast jag surade mest över att jag, sedan jag slagit sönder mitt vidvinkelobjektiv igår så det gick av på mitten, inte lyckades få till några snygga bilder på själva makrillfisket, utan att antingen använda en drönare eller tio selfiesticks på varann för att komma långt ifrån. Ni hör. Jag surade över att inte kunna ta fina bilder på vardagen, när jag har semester.
Jag behöver semester.

Den sista av alla mina fina förlängda fyrtioårspresenter kom idag: Havskajakkurs från Norra Näs med sälsafari! Fast några sälar såg vi inte röken av. Och vågorna gungade stundtals mer än lagom. Jag är kanske mer en sup-are ändå. Eller snarare mer en noll-meter-i-sekunden-mänska.

Det har varit Lisas födelsedag och Maltes födelsedag medan vi varit i Italien, och idag är det Gustavs födelsedag. Happy alla tre! Och happy alla alla i hammocken.

Först tänkte jag låta bli att ta några bilder på stranden idag, utan kanske läsa bok istället.
Sen tog jag med kameran ändå och stoppade den längst ner i väskan, "omutifall jag skulle se nåt extraordinärt fint".
Sen såg jag nåt extraordinärt fint.

Jag får nog låta bli att ta med kameran överhuvudtaget.
Semester kanske ändå ska få vara lite semester.

Havet är en stilla spegel och supen blåses upp.
Man kommer långt på spegelblänk. Man orkar nästan till Nidingen och tillbaka.
Jag paddlar ut i gattet med Bertil mellan knäna och han sitter andäktigt stilla och tittar och glider fram. Det frasar under brädan. Knappt ett gupp, ingenting.
Ruben hoppar på och jag ställer mej upp, Ruben kan hålla balansen själv, vi paddlar längs hamnen bort till Båle. Låter några nyfikna prova. Paddlar ut igen, förbi stenarna och tillbaka mot hamnen. Det är alldeles glasgenomskinligt vatten, fiskar simmar i stim under oss, Ruben tittar ner och frågar ideligen om Fredrik skulle bottna här. Bottnar Fredrik här? Skulle Fredrik bottna HÄR då?
Fredrik är två meter lång och en måttstock här i världen.
Sommarkvällar som dessa alltså.
De klår Toscanas sol.

Det var nära att vi fick hälsat på dem i sommar, på vår plan B-väg ner genom Europa mot Italien. Om Bertil inte fått grönt ljus för ickesmittande vattkoppor på flyg, hade vi kört ner istället, och stannat i Hopfgarten på vägen. Nu fick vi se Christoph och Gabi och Lotta ändå, österrikarna som nu dessutom utökats med en liten Lukas i familjen. Och en sommardag på Båles strand fick de också, innan de åker tillbaka ner till sina, eh, för stunden trettiogradiga alper.

Han åkte och köpte en golfklubba till den här lille ungen, pappan.
Jo, han gjorde det.
Han åkte och köpte en golfklubba "ge mej den minsta ni har!" och så slår ungen åt andra hållet.
Hårt som stryk, med baksidan av klubban varenda gång.

Pop Shuvit 180 heter det här tricket, där Hugo slänger fram en skimboard på vattnet, kutar efter, hoppar upp och snurrar brädan 180 grader ovanpå ytan. Snyggt.
Det är skimboard och wakeboard och sup och beachvolley och skateboard och longboard och studsmatta (jo där var nåt flashigare namn på studsmattan men jag minns inte det och dessutom är jag jättegammal i sammanhanget så jag säger studsmatta) och parkour och så lite modern dans á la jazzbalett som Hugo otippat nog tyckte var helt okej kul.
Hallifornia har intagit Varberg och stan är full av ungar.

Astrid kom, och med henne en skvätt sommar.

Säga vad man vill om Pokémon Go, (själv säger jag jippi om det gör vår tevespelsspelande generation mer benägen att ge sej ut och knalla några mil i sommaren) men det är ändå rätt fräckt att gå förbi två mobilstirrande tanter på 50 plus vid Pokéstoppet vid Pingstkyrkan.
Och se där ja, en liten gulfågel med ilsk uppsyn vid Pär och Camillas garage.
Regn eller ej, Pokéjagarna don't give a damn.

Det var en smashing skörd av kantarell i skogen idag. Bertil somnade på väg ut så jag fick sitta kvar i bilen med honom medan Ruben och Mattias gav sej ut. Gjorde ju inte jättemycket, nä.

Så kom den, möhippedan!