"NU HAR JAG RÄKNAT ALLA GROTTOR VI HAR ÅKT FÖRBI! DET VAR FEMTONHUNDRA!" ropar Ruben över svallvågorna, fast han menar hundrafemton.
Jag sitter och är lätt irriterad över att det utlovade hoppilandet på stranden Stiniva gick om intet, att vi bara åkte in mellan klippkanterna och sen ut igen, utan att jag knappt hann reagera. Vi skulle ju stanna där och bada!

I lilla byn Komiza på Vis är det min själ inget party. Det är lugnt och skönt och tyst och stilla och trivsamt, och där finns en miljard stenar att kasta-i-vattnet-så-det-säger-plums.

Det ser inte så mycket ut för världen utanpå. Men så fort vi glider in i den lilla grottan på Bisevos ostkust blir världen blå.

En alldeles kav lugn morgon. Split Riva ligger öde, sånär som på tiotalet morgonpigga öluffare av den otåliga sorten. Den sorten som inte har tid att tuffa runt med färja bland Kroatiens vackra öar, utan tar ribbåten runt på elva timmar blankt.

Femton minuter tar det att gå in till stan från vårat hotell. Femton minuter att gå, eller hoppa, längs kajen.

Det är förbannat grannt här. Och varmt. Fast inte i vattnet, där är det lite kallare än ljummet. Det är dock det grönaste och klaraste vatten jag sett, och fullt av småfisk. Vi hittar små lekplatser och går på ödlejakt. Bygger stentorn och badar. Äter cevapi och chicken nuggets på stranden.

Tidig otta, på Landvetter klockan sex. Marklyft, ipad, min egen Billy Elliot-bild över uppslag i stolsfickslektyren. Donau därnere, snödutt över Alperna, Adriatiska havet och solen. Kroatien. Split. Och det finaste rummet en nånsin kunde önska sej. Hej semester!

Fredagmorgon och förskolelämning, duggregn och gladunge.

På lördag fyller Elof tre, men se då är jag och Ruben långtbortistan så då firade vi Elof idag istället. Med bullar och paket och såpbubblor och håvfiske och plums ner i dammen och allt.
Hurra hurra hurra!

...på Värö bruk. Det är tur att jag inte har anlag för svindel, då hade vissa jobb helt klart blivit svårare att genomföra än andra.

En vanlig dag på Värö bruk, dock ovanlig.
Fem veckors produktionsstopp, då gamla maskiner ska ut och nya in.

Eh... ja, då råkade jag se en döbillig flygstol och den råkade avgå på lördag och jag råkade boka den, sådär bara.
Inte för att Mattias kunde ta ledigt från sitt jättemycketjobbjustnu-jobb.
Men för mej och Ruben blir det en fin liten fyrtioårstripp till Kroatien!

Kväll på Kosanna.
Med köperev och vattenmelon.
Kasta-sten-så-det-säger-plums och snäckmark.
Trift och pussar.
Ibland behövs det så lite.

Rebecka och Ruben, är det idag.
Får jag en present då? frågar Ruben, sittade på min cykelsadel medan jag leder cykeln och lillebror boxar honom i ryggen på väg hem från skolan.
Du får väl titta i brevlådan, svarar jag nöjt. Nån kanske har tänkt på dej?

Såhär är det: Jag dricker Latte Art varje dag.
Varje morgon kokar jag te, som jag skummar mjölk i och toppar med kanel och kardemumma. Det är min drog, min trygghet, min wakeup.
För ett par månader sen slutade ICA här i Bua att sälja Latte Art.
Ingen som köper, sa dom.

Det är bra fint att ha den här hemma faktiskt, istället för på helatidensålängerevisionenvararjobbet, eller på Anfield for real.
Snålvinden blåser kall ute, man kan inte tro att sommarn nyss var här, men under filten är det varmt. Och mysit.

Med blommor på borden i Värö församlingshem, kossor utanför fönstren, rostbiff på faten och gamla konfirmationskort hängande på väggarna.
Med Helenatecknad katt på paket, nya presenthörlurar i paket och högbabbling ur psalmboken av Melker inne i lekrummet.
Med flugsmällejagning i korridorerna, mockatårta och kuddkrig.
Vi missade kyrkan pga opassande barnålder, men den här släkten, den gillar jag.

... är ett onödigt långt ord. Och vi orkade bara se precis alla bidrag (utom Mattias och Bertil, för de somnade i soffan) innan vi gick hem till oss och missade såväl Justin Timberlake som röstningsrysaren och den slutgiltiga striden mellan Ryssland och Ukraina.

Det var ju tur att Emma kunde hämta ut den där lagade bilen på bilverkstaden i Malmö, och att hon skulle köra upp till sin mamma i Bjuv, och att min mamma och pappa kunde skjutsa mej ner till samma Bjuv, och att de faktiskt gjorde det och att jag inte åkte tåg, eftersom jag när jag skulle tanka upp den heltomma tanken märkte att jag inte hade ett öre med mej, och pappas kontokort fick rycka in och rädda.
Tur.
Var det.
Fredagen den trettonde slutade oväntat bra.

Kolla sicka platser de fick, de där rödvita som åkte till Anfield och fick se Liverpool klå Watford med 2-0. Sen att de fick köpa ny hotellnatt och nya flygbiljetter hem, eftersom matchen FLYTTADES till söndagen istället för lördagen lite hastigt och lustigt, samt att bilen gick sönder när de äntligen landade på Kastrup natten mellan i måndags och tisdags, vilket ledde till bärgning samt taxi över bron, nattlig tur till Malmö för Magnus med våran andra, sjusitsiga bil och en bilfirma som några dagar senare skulle ha sextusen spänn för något de aldrig blivit tillsagda att laga (dock backade de på tre sekunder när Mattias blev fly förbannad i telefonen och sänkte direkt räkningen till 1250 istället), ja, det är ju en annan historia.