...och jag fick inte vara med vid sjösättningen, för jag hann inte hem från Malmö.
Du skulle varit med med kameran, sa Mattias entusiastiskt, Kålle lyfte båten i sjön med lyftkranen och ungarna fick vara med honom inne i hytten och styra.
Att det här med bilder jag inte får ta nästan kan göra lite ont.

Mea! ropade Bertil fascinerat medan fyrverkerierna smällde av. Hahaha! Igen! Komme mea!
Till skillnad från stackars Elvin som fick stanna hemma med Fredrik och Mattias, i rädsla för desamma. Fast de hade eld- och pyroutsikt från Trossvägens innersta vid Storabergets kant, så alldeles lottlösa gick de inte. Med whiskyn nära och behändigt dessutom.

Golaud hittar Mélisande ute i skogen. Ingen vet om hon är prinsessa eller en helt vanlig flicka, men Golaud tar med henne hem och gifter sej med henne. (För så gör man ju.) Mélisande blir dock kär i Golauds lillebrorsa istället. Och då blir Golaud jättearg och dödar Pélleas. Sen föder Mélisande en liten flicka (vem som nu är far till den), och så dör hon också.

Vi hänger i Pildammsparken, solen och jag.

...eller Paella och Medlidande, som min autocorrect skrev häromdan. Hade kunnat bli en helt annan opera.

Lyckan i att bara få sitta här, en vanlig kväll, med en kopp te, med henne.

Aprilväder utanför fönstret och Värvet med Jenny Strömstedt i lurarna.

Jag kramar mina barn extra mycket ikväll.

"Jag skulle vilja ha dina problem." Det hörde jag i en intervju på radion imorse, när jag körde till min revisor i Veddige. Jag tror att det var någon chef på Migrationsverket. Han pratade skånska. "Jag skulle vilja ha dina problem." Så tänker flyktingen. Om oss. Så tänker den som sitter vid sin älskades dödsbädd.

Grej man inte vill ska hända när man sitter i bilen mitt i Göteborg, just mittemellan två jobb:
Man får växelspaken i handen.

Varje gång jag är på Chalmers går jag där mellan husen och träden och tänker: Tänk om alla som möter mej tror att jag går här? Tänk om alla tror att jag fixar dubbelsidiga ekvationer och kan räkna ut vilka molekyler en liten droppe är uppbyggd av. Det känns fräckt.

Så sken solen, så kom regnet, så sken solen, så kom haglet, så sken solen, så kom snön.

Det var ju det.
Sometimes it snows in april.

Det måste vara tio år sen sist jag åkte på ett mord.

En liten tur ut i vitsippsskogen. Innan den utlovade snön faller imorgon.

I Lindome skiner sol, tänds grill och ses kusiner.

Vi är nere i tre, jag och bågarna.

Det är svinkallt utomhus, men solen skiner på köksgolvet, vi sätter oss i solen.

Nuså. Är jag gammal nog för att ålderssynen ska slå in.

Imorse satte jag på en skiva till frukost, Sanne Salomonsens In A New York Minute.
Jag kokade mitt te och bredde min knäckemacka, och slog upp Hallands Nyheter.
Och medan Sanne sjöng Sometimes It Snows In April läste jag en dödsannons. Det var lille Manfred som dött, inte ens två år gammal. Född strax efter att Bertil föddes, sensommaren 2014.
I drömmen håller jag din hand, stod det, och jag bröt ihop.