Käringön

På Käringön hörde jag inte något annat talas än norska och stockholmska.

Med facit i hand skulle vi nog inte ha gått hit överhuvudtaget, men när vi efter sju panikslagna vi-driver-MOT-sorger och åtta stressade vart-ska-den-vart-ska-VI-bedrövelser äntligen låg förtöjda inne hamnen och kunde konstatera att bara två av vårt sällskaps fyra båtar överhuvudtaget kommit innanför pirarna, tittade vi på den sicksackiga vattengången mellan alla felparkerade/varhelstdetgårattknöinnågon-parkerade yachter och skakade på huvudet.
Vi går inte ut igen.
Så, Inglunds och vi får en natt på Käringön.
Brettes och Nord-Svahns får åka vidare mot Skärhamn.

Det satte sej lite, mindsetet som den här förmiddagen skapade.
Den stressen, tillsammans med alla människor som samtliga fått den strålande idén att samsas på Käringön just idag, gjorde mej, ja, en smula avogt inställd.

Det får nog vara oktober för att jag ska våga mej hit igen.