Ett år sedan mamma dog

Att ett år kan gå så fort.
Men det är samma gula lönn som står nere på grönområdet, samma oktoberkänsla i luften, samma sol över jorden.
Som snurrar, ändå.
Jag plockar alla blommor som fortfarande lever i min trädgård, en taggig liten bukett av rosa rosor och blå lavendel, och åker till mamma.
Och till farfar och farmor.
Och till pappas farfar och farmor, och farfars farfar och farmor.
Och till Björn.
Som var min kompis och bara fick bli tretton år.

Pappa har dragit fram fåtöljen, han har hängt upp en fågelmatare i trädgården, fyllt den med solrosfrön och sitter och spanar på småfåglarna.
Hur dom kommer åt, hur skatorna inte ska komma åt, han fnular på sätt att modifiera så fröna inte ramlar ut undertill, samt kanske bygga på ett paraply ovanför.
Han är en byggare och problemlösare, min pappa.
En konstruktör.
Flygplanen lämnar rökspår i kors över himlen och den gula lönnen nere på grönområdet tappar sina blad.
En kopp kaffe och en dammsugare.
Ikväll är det Sverige mot Kosovo och livet går vidare.
Ändå.