Pappadag med skidskytte.

Sista dagen nu.
I eftermiddag kommer dom hem allihop, och får stanna hemma resten av decembers blåmorgnar.
Årets julkort från Helena tronar på frukostbordet, nöjd tomtefamilj som lyckats knipa en ansjovisburk.
Jag kan ha sagt det varje år, men den här var nog ändå finast av allihop.

Inte vet jag vad jag gör för fel, men gelli plate som ser så lätt ut på youtube blir bara pannkaka när jag försöker.
Jag försöker alltså göra tryck av mina teckningar och fotografier, via en silikonplatta.
Jag valsar svartfärg och grönfärg och brunfärg, jag låter det torka noll minuter och en minut och tre minuter, jag lägger på bilder och drar av igen.
All färg bara försvinner tillbaka med bilderna, ingenting fastnar på plattan.
Femton försök, fjorton pannkakor.
EN blir nåt!
En är ändå bättre än noll.
Och det är ju tur att själva varandet däruppe under takåsarna på Hamnmagasinet gör mej glad ändå.

Ikväll är hela byn insvept i dimma.

Jaha, nähä, jag får la göra ett skärp eller nåt av det här försöket till stickning, i den takten jag jobbar blir det aldrig nån färdig väst. Jag är så bra på att vilja lära mej nya saker i tanken, men sen när det ska till att praktisera hur man stickar aviga och annat krångel, då funkar jag sämre.

Skitirriterad också över att airpodsen vi köpte åt Ruben i födelsedagspresent inte fungerar, de plingar och håller på och går inte att prata i, och den där lille bratjäveln som sålde dem till oss i Kungsbacka vill jag ge en snyting så han får näsblod och kommer hem till sin mamma och pappa och får förklara att det kanske var rätt åt mej när jag sålde nåt som inte fungerade för dyra pengar, när jag sa att jag fått dem av min farmor i födelsedagspresent i augusti och att jag inte behöver dem för jag gillar mina gamla bättre.
Jag vet att vi får skylla oss själva som godtog hans förklaring till varför han inte kunde använda swish, och nu inte kan hitta honom.
Men det är mest synd om Ruben. Som ändå snällt säger att “det gör inget, dom går iallafall att lyssna på musik med”.

Jag lyssnar på Van Morrison.
Ser ut på gråvädret som faller in i svart, bor i mina fårskinnstofflor och försöker för åttonde gången börja läsa boken jag lånat på biblioteket, men jag för åttonde gången har jag återigen glömt vad den handlar om.
Tacka vet jag Solvokteren.
Den läser jag ett kapitel ur (på norska!) varje morgon för Bertil i soffan innan han går till skolan, det är tredje gången nu, den är fortfarande fantastisk.
Snösystern, Solvaktaren, Vindmakaren.
Snart hoppas jag den fjärde och sista, Tordensdronningen, kommer ut på svenska.
Åskdrottningen.
Kvalificerad gissning.

Sålänge stickar jag ett varv till.
Räta hela vägen.
Snart är det jul.

Där i mitten av gråvädret och byn ligger det, mitt lilla hus.

Eldshow och cirkuskonster utanför Rosenfredsskolans väggar.
Filmvisning av stopmotion-alster inomhus.

Sextonårsmorgon i decembermörker.
Skola hela dagen för honom, Chalmersjobb med årets nobelpristagare för mej, och sen får han fem minuter hemma från skolbussens ankomst till Bua, till skjutsbilens avfärd mot kvällens träning i Väröbacka.
Och då åker jag och Bertil till Varberg och går på Jul på Rosenfred.
Så den här mörkmorgon-sjungningen är det vi får av firande idag.
Happy sixteen ungen min!

En dag tidigt födelsedagsfir.

En kungsgran till oss (första nånsin!) och en rödgran till farmor (som är lite mer svårimponerad).
Det blir tidig insättning i år, men också kul att se den lille julälskarens min imorgon när han kommer hem från hel helg hos kusinerna i Lindome, att granen redan står grön och grann i stugan.

Där!
En kort stund mellan södergavelns hörn och taket på Jens och Ann-Sofies hus.
Solen i uterummet.
En halv pomelo.

Jag tar de minuter jag får.

Det finns alltså inomhusorientering numera.
Stora skolor (som Chalmers) bokas, korridorer enkelriktas och kluriga banor i olika våningsplan läggs.
Om orientering i skogen kräver 50/50 sinnesnärvaro/springförmåga, så är inomhusorientering 90/10.
Minst.
Det här har den lille klurige upptäckt, och hänger nu med sina kusiner (som är totalt outstanding i alla resultatlistor på detsamma) när de anmäler sej till indoor.
Häromveckan till Helsingborg, idag till Rambergsskolan på Hisingen.

Det blev dock en smula förvirrat när Bertil efter fyra avklarade kontroller uppmärksammades av en funktionär att han inte tagit sin H12-karta, utan uppochnedpåtittat och tagit H21, den allra svåraste klassen av allihop.
Funktionären tog med honom tillbaka till starten, och så fick han starta om, i rätt åldersklass.
Men.
Ungen har alltså fixat sej igenom fyra kontroller i H21?
H21, en bana där banläggaren gör sitt yttersta för att krångla till det så mycket som möjligt, med enkelriktningar och stängda dörrar och hinder som gör att man får passera både källare och vind för att komma från ena kontrollen på våning 4 till andra kontrollen på våning 2.
Jag tittar på kartorna och tappar det direkt, det är en labyrint på grekiska, jag hade inte klarat fem minuter i de där korridorerna.
Men min unge fixar fyra rättstämplingar i H21 och kutar sen in på femte plats i H12.

Det här var hans livs andra indoor-orientering.
Jag har en känsla av att det kan bli fler.

Det finns ju en till som alltid har dörren öppen för mej, däruppe i samma hus som Irene.
En liten stig genom skogen bara, så är jag där hos dem som bott så nära så länge, men som jag inte lärde känna förrän av en slump på en liten gata i Funchal på Madeira för snart ett år sen.
Te och dinkelkakor, LeMarc och Pinochet.

Något smyckesmodellande har jag inte frågat honom om, så varsågod för dassbild med Frank Zappa.

Och så den här kvinnan.
Irene, som seglat upp och in i mitt liv, stickat magiska tröjor till mej och alltid finns hemma med en kopp te när jag behöver.
Världens coolaste modell kunde hon också vara!

Mitt jobb ändå.
Få silverpaket på posten, leta upp modell i min närhet, invänta väder.
Klart!

Inslagna köksbordsklappar i väntan på gran att lägga dem under.
Två chokladkalendrar till honom, en pennkalender till mej.
”Idag är det halvvägs till julafton!”

Ett par veckor senare, men här är ett mindre urval av Selmas urval av mitt urval.
Niotusen knäpp, ett rekord jag helst inte vill slå igen.

Varenda vardag.
Skymningsmörker klockan fyra, en stor avdäckad i soffan och en liten skärmupplyst bredvid.
Mittemellanstackaren har ytterligare en timmes restid till hemkomst, och kolmörker när han hänger av sej, vid en tid då vi typ börjar fundera på om vi kanske ska ta båten ut till kvällsmat på nån ö, om årstiden inte vore den mörkaste mörka.

…och på väg hem från Ängarna körde vi till mamma, och till pappa.
Och veckans Varbergs Tidning hade dykt upp i brevlådan hos honom, sicken glad liten överraskning!

Studiedagsledigt från skolan och utflykt till vattenläcksrenoveringskaoset i Ängarna.
Mammas storasyster, mammas barndomshem.
Fint att få vara där på hennes födelsedag.