Det finns alltså inomhusorientering numera.
Stora skolor (som Chalmers) bokas, korridorer enkelriktas och kluriga banor i olika våningsplan läggs.
Om orientering i skogen kräver 50/50 sinnesnärvaro/springförmåga, så är inomhusorientering 90/10.
Minst.
Det här har den lille klurige upptäckt, och hänger nu med sina kusiner (som är totalt outstanding i alla resultatlistor på detsamma) när de anmäler sej till indoor.
Häromveckan till Helsingborg, idag till Rambergsskolan på Hisingen.

Det blev dock en smula förvirrat när Bertil efter fyra avklarade kontroller uppmärksammades av en funktionär att han inte tagit sin H12-karta, utan uppochnedpåtittat och tagit H21, den allra svåraste klassen av allihop.
Funktionären tog med honom tillbaka till starten, och så fick han starta om, i rätt åldersklass.
Men.
Ungen har alltså fixat sej igenom fyra kontroller i H21?
H21, en bana där banläggaren gör sitt yttersta för att krångla till det så mycket som möjligt, med enkelriktningar och stängda dörrar och hinder som gör att man får passera både källare och vind för att komma från ena kontrollen på våning 4 till andra kontrollen på våning 2.
Jag tittar på kartorna och tappar det direkt, det är en labyrint på grekiska, jag hade inte klarat fem minuter i de där korridorerna.
Men min unge fixar fyra rättstämplingar i H21 och kutar sen in på femte plats i H12.

Det här var hans livs andra indoor-orientering.
Jag har en känsla av att det kan bli fler.

Det finns ju en till som alltid har dörren öppen för mej, däruppe i samma hus som Irene.
En liten stig genom skogen bara, så är jag där hos dem som bott så nära så länge, men som jag inte lärde känna förrän av en slump på en liten gata i Funchal på Madeira för snart ett år sen.
Te och dinkelkakor, LeMarc och Pinochet.

Något smyckesmodellande har jag inte frågat honom om, så varsågod för dassbild med Frank Zappa.

Och så den här kvinnan.
Irene, som seglat upp och in i mitt liv, stickat magiska tröjor till mej och alltid finns hemma med en kopp te när jag behöver.
Världens coolaste modell kunde hon också vara!

Mitt jobb ändå.
Få silverpaket på posten, leta upp modell i min närhet, invänta väder.
Klart!

Inslagna köksbordsklappar i väntan på gran att lägga dem under.
Två chokladkalendrar till honom, en pennkalender till mej.
”Idag är det halvvägs till julafton!”

Ett par veckor senare, men här är ett mindre urval av Selmas urval av mitt urval.
Niotusen knäpp, ett rekord jag helst inte vill slå igen.

Varenda vardag.
Skymningsmörker klockan fyra, en stor avdäckad i soffan och en liten skärmupplyst bredvid.
Mittemellanstackaren har ytterligare en timmes restid till hemkomst, och kolmörker när han hänger av sej, vid en tid då vi typ börjar fundera på om vi kanske ska ta båten ut till kvällsmat på nån ö, om årstiden inte vore den mörkaste mörka.

…och på väg hem från Ängarna körde vi till mamma, och till pappa.
Och veckans Varbergs Tidning hade dykt upp i brevlådan hos honom, sicken glad liten överraskning!

Studiedagsledigt från skolan och utflykt till vattenläcksrenoveringskaoset i Ängarna.
Mammas storasyster, mammas barndomshem.
Fint att få vara där på hennes födelsedag.

Åttiotvå år hade du blivit idag, mamma.
Du är inte här längre, men ibland blinkar det till och så är det som att du är här ändå.
Jag skulle bara gå in och kolla hur vi fixar seniorbiljett åt farmor Ewa, och så står du plötsligt där på perrongen och gosar med Bertil, alldeles levande.
Du fanns.
Och för det är jag så evinnerligt glad.

Nåt nytt idag också!
Jenny visar hur det funkar med gelli plate och triggar lära-mej-musklerna.

Ja det regnar och ruskar och december är gråblå, blöt och kall.
Dag efter dag efter dag.
Lite stjärnor i fönstren kanske hjälper lite, men vädret sätter sej på humöret ändå.
Ingen vill gå ut.
Skärmar är överst på välja-listan.
Golven drar kallt, ylle täcker denna kropp och fötterna får aldrig riktigt upp värmen.
Brasmys i all ära, men.
Mars känns fruktansvärt långt borta.

Maratonjobb i omväxlande ösregn och duggregn, på ett öde Andersberg i Halmstad där den största utmaningen var att hitta människor överhuvudtaget i ovädret, och därtill människor som ville ställa upp på bild.
Men nyheten är god, Andersberg är inte längre med på polisens lista över utsatta områden.
Och till slut hittade vi ett glatt gäng ändå.
Nu i ett Aftonblad nära dej.

“Längre mullet”.
”Sluta skolan”.
Jajamän.

Eftermiddag på Rosenfredsskolans kulturskola, där stopmotionelever och pianoelever och konstelever och musikalelever och teckendanselever får berätta för rödkappad lockhårig kängklädd reporter/fotograf (hon gled in som Hedvig i Snösystern!!) om vad just dom gör till Jul på Rosenfred.

Glögg och quiz och pingis och julklappslek i ladan i Berg.

Imponerad ändå att vi faktiskt drog på oss regnställen och gav oss ut i stormregnet på höstens sista poängpromenad, men bara tanken på ungarna och deras föräldrar som skrivit alla frågor, bakat alla kakor, snitslat hela banan och knutit upp allt gjorde att vi gick.
Sju deltagare fick dom.
Sju.
Och första ljuset tänt (av han som stannade hemma i värmen) vid brasan blev ännu skönare efteråt.

För ett bra tag sen for han om mej, och nu är det pappas tur att passeras.
Än så länge är det väl kanske bara håret som de facto har passerat, håret som han enligt arvsmassans alla regler troligtvis nog bara har kvar i sisådär tio år till.
Men ändå.
Längst i familjen!

Julmarknad på fästningen och middag på stan.

Ytspänning öppnad.
Lite besviken på mej själv att jag valde bort maneten när jag lämnade in mina (max tre) bidrag, för den stora plexiglasbilden (som jag spontanvalde i sista stund och som gjorde att maneten fick stryka på foten) blev tyvärr refuserad och nu blev det alltså endast två aluminiumtavlor (i olika storlek) bredvid varann.
Jag som valt så länge och noggrannt två små och en stor till den här triptyken, så det skulle se snyggt ut ihop.
Jaja.
Det kommer fler chanser.

Galleri Hamnmagasinet, fram till 20 december.
Öppet torsdag till söndag, 12-16.
Välkomna!