Imorgon bitti är det ställd klocka och femman.

Hämtning av Halmstadbor på nya stationen i Varberg (snygg den var!) och vidare färd ut till pay-and-play-banan i Blixtorp.

Skolgårdsorientering på Munkagård, lördagsnöje bland folk och fä och formklippta trädgårdsmästarkvarter.
Nöjd kille spurtade i mål med illröda kinder.
Jag tror faktiskt att sprint är min grej!

Tre sekunder efter hemkomst och han säkerställer att inga fler gurkor dör.

Kanske kanske blev det här sommarlovets sista ö.

Semestern är inte slut.
Centraleuropas värmebölja har nått Västsverige, så vi packar om och ger oss iväg på sommarens andra lilla båtrunda.

Plopp, sa det.

Autobahn på natten, vilken lyckträff!
Vi sov och körde i omgångar, och efter München var det så tomt det nånsin kan bli på den här rakan av världen.

Sista middagen.
Om en timme rattar vi hemåt.

Dopp i svarta sjön, under fonden av Wilder Kaiser.

Så-gott-vi-orkar-utflykt i värmen.

Jag trivs så väldigt väldigt bra här.

Den varmaste dagen.
Vi går ingen annanstans än till skuggan och vattnet.

Musikkapelle Hopfgarten på Marktplatz, och nästan lite oktoberfest-feeling.

Dagens utflykt.
Iskallt isblått isklart vatten, och berg.

Så här, exakt såhär, ska en sommardag börja.

Så sköna värmeböljakvällar i den här trädgården jag älskar.
Precis som den där vansinnesvarma tågluffarsommaren 2018, faktiskt.

Barfotastig genom bäckar och skog.
Söll i norr, Wörgl i väster och i söder: oändligheten.
Temperatur över trettio, Europas dyraste cola på den roterande restaurangen (ett varv på åtta minuter) och entandad gubbe i sista gondolen från Mittelstation och ner.
Det var det bergracet.

Brixen och bergen och barnen.
Hjärta allt.

The hills are alive, och allt det där.
Alpenrosenbahn upp till Choralpe på 1820 meters höjd, med en smula kula på Alpinolino.