Om jag någon gång extra mycket behövt en stilla båttur på havet, så var det ikväll.

Det finns en första gång för allt.
Idag, sju år in i drönar-gamet, kom min första krasch.

Helt svart blev det i displayen medan jag flög.
Jag såg inget.
Ingen fågel, ingen trädkrona, ingen plötslig tapp av höjd.
Genom hela “googla-hur-man-hittar-koordinater-för-senast-sedda-postition”, via att klistra in samma koordinater i Google Maps, samt under tiden jag traskade i lutade skogsslänt till denna prick på kartan, hade jag fortfarande ett naivt hopp om att den stod däruppe och hovrade.
Det gjorde den då inte.
Tjugo meter från den där senast sedda positionen låg den där i slänten, sprucken och tillknölad.

Nu är frågan; laga eller köpa ny.
Laga är dyrt, och drönaren kommer fortfarande vara fortfarande sju år gammal.
Köpa ny är ännu dyrare, men jag får den senaste versionen som jag till mitt förtret då måste LÄRA MEJ. Nu när muskelminnet lärt sej flyga den här gamla så bra.

Ibland önskar jag ändå att jag hade det där teknikintresset jag inte har.

Dag två på skolresa, med Fångarna på fortet, sommarpark och Voi.

Femtio Väröbackanior till Halmstad!

Tur att nån i det här hushållet har fått gröna fingrar.

Och kolla vilka som gifte sej idag!

Orienteringsförmiddag i Kungsbacka.

Fredagkväll i hamnen.
Precis där jag vill vara.

Solnedgångarna i maj.

Nästa år ska jag få vara med på två grafikutställningar.
En under sommaren på Galleri Hamnmagasinet i Varberg och en under hösten och vintern på Rydals museum i Kinna.
Idag: Första träffen inför!

Allting blommar (förutom körsbärsträden som redan är brunskrumpna), det är syrener och liljekonvalj och äppelträd i en enda majdoftande symfoni, bredvid våra meterhöga rabrarbrar.
Och nere på hamnen blommar triften rosa överallt, triften blommar och vi parkerar flakan vid båten och bär på alla täcken och kuddar och örngott och påslakan och överkast och bäddar rent och mjukt och nytvättat, snart ska vi ut och iväg och slå läger på våra öar för natten och det här är den bästa tiden av alla tider jag vet.

Plötslig kräftskiva en vanlig sketen tisdag.

Lycka är att gå ner till hamnen, få en fikastund i nyss inkomna Almy, och traska hem igen med en kräfthink i vardera hand.

Årsmöte för Värö Veddige Företagarförening, med stadsvandring och stadshotellsmiddag.
Fin kväll!

Det är allt-händer-på-en-gång-månaden maj, och jag fick varken vara med på premiärturen med storbåten häromdagen, eller premiärturen med lilla Pippi nu ikväll.

Sista testkörningen av allehanda motorer innan hon åker i plurret.
Men stadsvandring med Peter Börjesson och middag på Stadt är inte så illa det heller.

En vecka till i det här extraordinära evakueringsboendet har de, sen får de äntligen flytta hem.

Vi sprang på varann på en gata på Madeira i februari (ni vet såhär: Vart är ni ifrån? Halland. Vi med! Vart i Halland? Utanför Varberg. Vi med! Vart utanför Varberg? Bua. Vi med!), jag och Bertil liftade hem med dem från Landvetter, när de minuter senare kom in med resväskorna hemma hos sej var huset vattenfyllt och en långvarig renovering har sen pågått hela våren.
Irene har hunnit sticka världens finaste tröja till mej under tiden (som jag har på mej så ofta att jag nu börjar tycka det är pinsamt att titta på kort från den senaste månaden pga ser ut som att jag bara äger ett plagg) och nu är golven lagda och tapeterna uppe och strax kommer alla magasinerade flyttlådor tillbaka.

Well, ett sånt här evakueringsboende hade man ju kunnat leva med.
Men hemma är alltid hemma ändå.

Hälen haltar fortfarande, och kvällspromenaden blir flakmopedburen.
Väröhalvön - Stockholms tunnelbana, ett - noll.

Här är min plats på jorden.

Raps och kor och häftstiftfabrik.
Och femtio grader på den bastuvarma ersättningsbussen mellan Herrljunga och Göteborg, aldrig har jag väl varit gladare att komma hem.

Min människa och hennes crew, minus en.
En helt vanlig fredagskväll i maj.