Återuppståndelse

Min första riktiga orienteringsbana på trettio år SPRUNGEN.
Ja, på trettio år.
Ja, sprungen.

Bertil klarade sej själv på Gul 2,5, och jag gav mej ut på en egen.

Nu sitter jag här med hälseneinflammation, diagnosticerad av han härhemma som genom livet haft alla idrottsskador man kan få.

Det var roligt, det gick fortare än jag trodde (tills jag började halta), men det var den gången, kanske.

Brandkåren

Strax efter tio plingade det till i telefonen.
SOS Alarm.
Det befaras brinna i ditt närområde.
Det kan väl inte vara på Båle..?
In på karta, zooma zooma.
Det ÄR på Båle.
Upp och ut.

Vi, och resten av den rustika eldargruppen, har haft koll var och varannan timme hela natten och dagen.
Det glöder och pyr, Länsstyrelsens högar från andra sidan vägen var fulla med rötter och jord som närapå bildat en kolmila under allt ris, brandkåren sa att vi bara skulle låta det brinna ut.
Ett par hundrastare såg glöden sent ikväll, och ringde 112.
Bra, ju.
Och brandkåren, som kom farande med fullt blåljus tio minuter efter att vi kom ner, sa att det inte är någon fara, dränkte allt med ytterligare lite vatten, och la till att det inte gör något alls, för “vi får ju betalt”.

Lite adrenalin såhär på kvällskvisten, ändå.

Legomorgon

“Mamma? Kan du väcka mej jättetidigt imorgon så jag hinner bygga färdigt bananen innan skolan?”

6:01 och här sitter han.

Springorientering i Fagered

Utmaningen idag:
Att springa till varannan kontroll, gå till varannan, och inte sitta ner i skogen en enda gång.
Succé!
En sittade vägvalsstund blev det visserligen, men det bjuder vi på.
”Alltså, det går inte att INTE sätta sej här, kolla, det är liksom som en SITS på stenen där det passar jättebra att sitta!”