Tänk ändå att det var lillasyster som skulle bli först att få träffa mamma och pappa Karlsson igen, av Ängarnasyskonen från Svartrå.
Du kan tro dom kommer få det kul i dragspelshimlen.

Men det dröjer lite till.
Hon är nämligen segare än stål och coolare än isglass, lillasyster Karlsson.

Jag sitter hos mamma, jag lyssnar på andning, jag håller i hand och jag ser mej omkring.
Ett gulblekt bröllopsfotografi från 1977 på bruna vävtapeter från 1974.
Så glad att hon får vara här hemma nu, i huset pappa byggde åt sej och mamma, då, när han redan ställt sej i tomtkö själv och sen sprang på mamma på Nöjesparken på dans.
-Hon var tjugonio då, det var hösten innan hon fyllde trettio. Det var arton eller tjugo för att komma in på Nöjesparken och hon fick visa leg, jösses så paff hon blev!
Pappa var tre år yngre, snickare och bondgrabb från Syllinge.
Här flyttade dom in, bägge direkt från sina föräldrahem, till det enda hemmet dom sen skulle ha tillsammans.
Jag kom, Lisa kom, livet kom.

Och en dag tar det slut, det vet vi ju allihop, och ändå.

Hon är så fin där hon ligger, mjuk och varm och len.
Vi pratar om Anna-Stina på kontoret, säger kvällssköterskan. Allihop tycker hon är så snäll och rar och gullig.

Snäll och rar och gullig, mjuk och varm och len.
Min glittermamma.
Snart åker hon till stjärnorna.

Mamma är inte längre medveten, mer än korta stunder.
Och jag pendlar mellan att inte ens våga gå ut i köket och koka en kopp te, och att ändå gå en kort promenad runt kvarteren.

Regnet faller över Fjärås och Bertil knatar på.
-Gick det bra?
-Det gick jättebra! Fast skosnöret gick upp efter första, sen blev det lite svårt att springa. Och så plockade jag ett äpple och åt det. Alltså, det var ett vildäppelträd!

Hemma i Veddige är det hallucinationer och hålla hand.
Det ryker från tavlorna, flyger stora humlor längs väggen och på sängkanten sitter en liten pojke med en påse på huvudet.
Kan vi be den store vid bokhyllan att gå ut och vänta?

Förstå frustrationen när hon ser honom stå där, ber oss be honom gå ut, och vi inte gör det.

Jag sätter på Vikingarna på Spotify.
Då somnar hon till synes lugnt.
Kramgoa låtar volym alla.

Utanför mammas fönster lyser lönnen höst.
Gröngulrödbrun i regnet.
Annars har vi en bra dag, efter ett ganska dåligt dygn.
Hon ler och skrattar och skojar och glittrar.
Drar hela sin arbetshistoria för hemtjänsten medan dom tvättar henne, dom frågar så gulligt och hon pratar på om Syfabriken i Ullared, Väveribolaget i Veddige och Eson Pac.
Sköterskorna kommer och kopplar om gastrostomin, palliativa teamets Karin och Matteus kommer och fixar med mediciner och omsorg, det händer saker hela tiden, mamma är nyfiket med.
Skojar.
Och blir trött.
Gröngulrödbrun i regnet.

Gott nytt år! säger hon och ler. Och god jul med. Nu ska jag sova.

-Hur många piggelin finns det?
-Sju. Men jag kan köpa fler, det finns stora paket borta på Hemköp.
-Sju? Och jag får bara äta en om dan? Då är där nog till dej också.

Skogen suset svampen.

Det kanske är försent att ta in alla gröna tomater för att förhoppningsöverleva på brickor vid fönster.
Frosten har krupit fram flera nätter redan.
Men tid är något märkligt att förhålla sej till de här dagarna, tiden försvinner och står stilla på samma gång.
Plocka in tomaterna är lika nedprioriterat som att ta ny bild till nytt körkort, det gamla går ut om några veckor nu, jag vet vad jag jobbar med men den här fotografen kommer få gå till Trafikverket för att få sin bild tagen, och inte ens då kommer hon få sitt nya körkort i tid.
Bertils uterumsodling är bortstädad nu.
Och orientering får han åka med någon annan på.
Jag är glad att Bertil vill vara med och springa, säger mormorn där hon ligger med sina mjuka kinder och glittrar mellan sovningarna. Hoppas jag kommer kunna kolla ner på honom.

Trekaffe med kanelbullar och piggelin.
Mina människor, mammas människor.
Efter en vaknatt, mitt livs första.

Det är en dimkall oktobermorgon, höstens första isskrap på rutorna.
Allting händer någon annanstans.
Härinne står tiden stilla.

Mamma vill komma hem.
Då får mamma komma hem.

Och ser man på, där står universitetets nya snygga bygge Natrium och glänser, uppe på Medicinareberget i Göteborg.
Det pågår ett liv därute, hela tiden, och även om jag mest killar arm och masserar fötter och klappar kind och kammar hår och pussar på mammas panna, så gör jag små nedslag i därute i arbetsverkligheten också.

Dom här fina.
För alltid världens bästa mamma och pappa.

Mellan skejtparken och Kungsbackaån, inte längre än ett par rejäla varpakast från palliativas balkong, springs andra etappen av höstens sprintcup.
Lillspringarn är med och kryssar bland husen.
Och idag är stora delar av familjen med och hejar på.

Jag har aldrig tidigare varit med om en så fantastisk plats inom vården, som palliativa är.
Sen hon kom hit har mamma blivit helt lugn.
Inte ett illamående, inte ett ont.
Alla är snälla, ostressade, varma, har tid.
Dom rullade in en extra säng till pappa redan första dagen, han har fått sova här varenda natt.
Det är så skönt på morgonen när jag vaknar och ser Ingemars fötter, säger mamma. Då vet jag att jag fortfarande är kvar.
Att hon får ha dej sovande här kan vara bättre än alla mediciner i världen, säger sköterskan.

På balkongen prunkar blommor och där kan vi sitta och se ut över nejden och solen som bryter igenom molnen.
Och äta piggelin.
Det här var hundan så gott, säger mamma. Fast jag drömde att jag fick äta en persika. Det hade varit hundan så gott med en persika.

Och solen går upp och ner och upp igen.
Zombiegrabbar äter zombiefrukost.
Jag jobbar.
Och sitter vid sjuksäng och killar på arm.

Det är märkligt, men det pågår ett vanligt liv utanför sjukhuset också.
Idag var det danstävling i Falkenberg.

En fin dag.
Världscup i orientering på teve, och Rosita, Alvar och Åsa på besök från Lund.

Idag blev mamma flyttad.
Efter tre veckor på kirurgen i Varberg, får hon nu komma till Palliativa i Kungsbacka.
Palliativa.
Så mycket obegripligt läskigt med det ordet.

Men Palliativa ändå.
För ett fint ställe, och människorna där.
När de hade kommit in en sex sju stycken och presenterat sej och hälsat mamma välkommen, läkare som sköterskor, var och en helt ostressat och hjärtligt, då tänkte jag att snart kommer det väl komma NÅN som är iallafall bara pyttelite mindre trevlig, men nä.
Det hände inte.
Såna fina allihop.

Tulpaner på väggen, hjärta på toalettdörren.
I Varberg stod det “toalett” på dörren, den skylten låg mamma och stirrade på.
”Nu har jag läst “toalett” tjugosjutusenniohundrafemtiotre gånger, det blir olika varje gång, nu blev det “totalfett”.”
Sa hon, log och blundade.

Sovpauser, trekaffe, kli på långlegad rygg.
Rufsnackfrisyr som barnen hade när dom var bebisar.
Inget ont, lite ansträngd andning, jättehög sänka.
Hon luktar fortfarande mamma.

Idag fick Bertil en present.
Min systers gamla sportklocka (som stänger av sej oförhappandes då och då men i övrigt funkar fint).
Frånsett själva glädjen som lyste när han insåg att det var DEN jag menade när jag sa att det låg en present på bordet och att det inte var någon av böckerna som också låg där, så var ju det här Världens. Bästa. Grej.
Plötsligt sprang han runt runt på övervåningen “för att se hur hög puls man kan få”.
Och med påsnörade nya riktiga orienteringsskor (också de ett par avlagda, fullt fungerande, från samma syster) gav han, och sportklockan, sej ut på sprintcup i Veddige ikväll.
Och den här lille nyblivne pulsjagarn, som hittills inte ens kommit näst sist på någon tävling, kutar nu in som etta, med två sekunders marginal.
Han slutar tvåa.
Den lyckligaste tvåa jag sett i hela mitt liv.