Trodde vi ju kanske inte, när Kristina hörde av sej för flera månader sen och frågade om vi kanske kunde skjutsa ut Sören och hans posse på överraskningsresa till Vendelsö (där han aldrig varit och alltid pratat om) i åttioårspresent i slutet på september, att vi skulle få högsommarvärme och ett blankstilla hav.

Ja, han har väl kanske lyckats, den där rasande mannen i öst, när hjärtat hoppar till inför att ett fartyg närmar sej land, ett fartyg långt större än något annat som nånsin närmat sej vår lilla fjord.
Alldeles vid ett kärnkraftverk och allt.
Vilket det är och vad det gör där har jag ingen aning om.
Men att ett skadat fartyg från Kolahalvön, fullt av ammoniumnitrat nog för att spränga hela Varberg i luften, ligger och väntar nånstans härute, det vet jag.
En googling senare är det iallafall inte den.

Check på krigslisten “ingjuta oro i befolkningen”.

Fin kväll på bra dag.
Vi lever på det.

Än surrar bina.

En bra dag.
Tack för bra dagar.

När jag kom hem hade Bertil gjort en ny teckning, en som han inte behövt rafsa ihop på två minuter.
”Det är jag och mormor i ett guldmoln. Och ser du näckrosorna?”

…bor min glittermamma.
Hon har inte ont, hon skojar och skämtar och ler.
Lena och Birgitta kommer och hälsar på, Bertil ritade en teckning på två minuter medan jag tog på mej skorna för att åka in, solen skiner, knarket funkar, örnarna har flugit sin kos.
Allt är som vanligt.
Ingenting är som vanligt.

En enda liten lövboll på vårt körsbärsträd börjar höstna.

“Nu mår jag som en prinsessa.”
Säger hon, sluter ögonen och ler.
Jag masserar hennes fötter fyra av fyra besökstimmar om dagen, jag har frågat efter fler, vi kunde ju turas om att vara hos henne över hela dagen istället för att hon ska ligga ensam tjugo av tjugofyra.
Fentanylplåstren verkar.
Hon har inte ont.
Men.
Det flyger örnar och flygplan runt hennes huvud, sköterskorna runt henne har stora svarta kryss över ansiktena, hur kan de vara svartamarknadsguld, hur kan någon vilja knarka såna frivilligt?
Hon mår som en prinsessa, hon vilar.
Droppet droppar, sköterskorna passerar.
Tiden, livet.

Livet.
Vi har det här och nu.

Och i en annan del av kommunen pågår livet som vanligt.
Om man nu kan kalla orienteringsträning i form av rugbymatch i en lerig mosse för vanligt, då.

Fotmassage och fentanylplåster.
Än så länge är himlen blå just precis här.

Tisdagsträning i ösregn, ingenting som avskräcker en liten.
Ska man gå genom eller runt buskarna - jag går runt - men VA - jag trodde den skulle vara här - jag fattar inte - YES jag ser den - får jag plocka ett päron?
Och tolv sekundmeter på det.

Det går inte så fort, men det är roligt.

Hämtning av färdigbränd vulkan hos Marie, och fisken som mamman gjorde bredvid.
Ny lera har hon fått också, Veddigelera som Andreas grävt upp.
Ny lerpåse till oss, nya vulkaner till världen.

På avdelning 2C skiner ingen sol.
Tänk att livet kan vara så olika.
Att vi får åka båt och ta kvällsdopp och grilla och och läsa saga och ha världens finaste liv, samtidigt som mammas sekunder, minutrar, timmar går så långsamt och gör så ont.

I lördags fick hon åka ambulans.
Ambulansföraren var två meter lång och hette Jonatan.
Hon får stanna, magen gör ont.
Sköterskan sprutar in medicin mot illamående.
Regnet faller, helikopterplattan står öde, paraplyer cyklar förbi.

Vad är det med dej, säger pappa bekymrat och lägger handen på hennes kind när vi kommer in.
Det är nåt som heter tjocktarmscancer, säger mamma, ögonen glittrar till.

Sjuka ögon kan glittra till, mamma kan glittra.

Ett sista dopp i värmebölja.
Nu väntar regnvecka och kanhända en sovbar temperatur.

Pizza till oss och ål till skarven.

Det blev en sommardag till på glittervatten.