Andra augusti, pappas 78-årsdag, far (nåja) away from home.
Det firar vi med en liten orienteringsrunda över södra Vrångö!

-Mamma, kommer du ihåg det där huset? Det var där vi sa att vi kunde bo.
-Ja, och du skulle få åka båt till skolan på Donsö varje morgon. Gå till hamnen på andra sidan ön med din ryggsäck och passa färjan.
-Och vi skulle ha en trädgård med stockrosor.

Vrångö, mitt hjärta.

Plattvatten norrut.
Mot Vrångö, min bo-ö i ett annat liv.

Kantarellkoll i Väröbackaskogar.

Dopp i varma vågor och målarfärg som nog får gnuggas bort med annat.

Under Pingstkyrkans päronträd, det eviga hänget i pokemonliv.

Alla takpannor är på plats men inte rännorna eller huvarna, och än har ställningsbyggarna inte plockat ner vår trädgårds stålskelett.
Så behändigt då att vi kan använda fallskyddet till lite fasadmålning, när ändå vindarna är båtovänliga.
Och mittemellan har äntligen startat sitt sommarjobb måla garage och trädgårdsbod.

Och well, i hammockens lä för vindarna är det sommar.

Seawalkerseftermiddag i hammocken.
Sen kommer pappan hem från golfbanan och vi tar kvällsdopp och svampmiddag i hamnen.
Den här inte-nått-veckan.
Lugn och skön.

En orm, femton fästingar (samtliga på Mattias), uppskattningsvis niohundrasexton kantareller och så arton miljoner mygg.

På den här altanen, i det här sällskapet, trivs jag.

Så kom Carpe Diem från Björkö till ny hemmahamn, och första turen åkte hon till Nordsten.

När förra jobbkameran får rycka in i förrförra jobbkamerans ställe (sen just den havererade på Björkö) och man inte kollar storleken på isittande minneskortet så noga, kan det hända att man hamnar i ett läge där man vaknar en morgon på en ö och har EN bild kvar att ta.
En enda.
Och då blir det som förritiden, alltså långt innan 36-rullarna och 24-rullarna som jag harvade med på nittiotalet (HUR var det ens möjligt att jag kunde göra hela jobb på 36 knäpp?), utan snarare som på artonhundratalet, på silvernitratets förlovade era.

Nu äter vi frukost härute på klipporna.
Jag har EN bild kvar.
Batterilampan blinkar dessutom så det går ICKE att gå in och radera alla solnedgångsbilderna från igår.
Ni slipper sitta stilla i tio sekunder som för hundra år sen, men ingen blinkar, okej?

Kläppen ändå.
Fint som kattskit i vällingen.

Inatt la sej vindarna.
Och trots att vi är helt ensamma på Sunnerö (har det nånsin hänt en lördagsmorgon i juli förut?) så sätter vi knattarna i en egen gummibåt (ny färdighet sen igårkväll) och byter ö.

En vindig Sunneröfredag.
Och visst brukar vi hitta konstiga saker på våra upptäcksfärder ibland, men aldrig tidigare har vi hittat ett vrak.

Ingen sommar utan Schtunk.

Håhå, en kvällstur till Björkö för båtköp!
Nu är den Lisa och Fredriks, stora lilla Carpe Diem.

Det är roligt att det betyder otur att byta namn på båt.
Men den 17 juli lär bli Nord-Svahns nya nationaldag, så det skålar vi för år framöver!

Två nätter i rad har jag vaknat av dundrande regn som på bar papp och läkt låtit som att det dundrar ner på tunn tältduk.
Imorse vaknade jag av dom här.
Snart är det klart!

Emellanåt faller regnet så hårt från skyn att det strilar in i uterummet, och emellanåt skiner solen så tröjor åker av.
Liam kommer hit och hälsar på, och vi tar flakan ner till fyren mellan skurarna.
Den här julisemestern ser ut som förra årets julisemester.
Regnet faller och folk köper restresor till Medelhavet.

Vi hoppas på en båttur till, och fred och frid och friskhet.

Därborta sitter en och löser korsord och härborta sitter jag och läser bok.
Långsam skön söndag.