När förra jobbkameran får rycka in i förrförra jobbkamerans ställe (sen just den havererade på Björkö) och man inte kollar storleken på isittande minneskortet så noga, kan det hända att man hamnar i ett läge där man vaknar en morgon på en ö och har EN bild kvar att ta.
En enda.
Och då blir det som förritiden, alltså långt innan 36-rullarna och 24-rullarna som jag harvade med på nittiotalet (HUR var det ens möjligt att jag kunde göra hela jobb på 36 knäpp?), utan snarare som på artonhundratalet, på silvernitratets förlovade era.

Nu äter vi frukost härute på klipporna.
Jag har EN bild kvar.
Batterilampan blinkar dessutom så det går ICKE att gå in och radera alla solnedgångsbilderna från igår.
Ni slipper sitta stilla i tio sekunder som för hundra år sen, men ingen blinkar, okej?

Kläppen ändå.
Fint som kattskit i vällingen.

Inatt la sej vindarna.
Och trots att vi är helt ensamma på Sunnerö (har det nånsin hänt en lördagsmorgon i juli förut?) så sätter vi knattarna i en egen gummibåt (ny färdighet sen igårkväll) och byter ö.

En vindig Sunneröfredag.
Och visst brukar vi hitta konstiga saker på våra upptäcksfärder ibland, men aldrig tidigare har vi hittat ett vrak.

Ingen sommar utan Schtunk.

Håhå, en kvällstur till Björkö för båtköp!
Nu är den Lisa och Fredriks, stora lilla Carpe Diem.

Det är roligt att det betyder otur att byta namn på båt.
Men den 17 juli lär bli Nord-Svahns nya nationaldag, så det skålar vi för år framöver!

Två nätter i rad har jag vaknat av dundrande regn som på bar papp och läkt låtit som att det dundrar ner på tunn tältduk.
Imorse vaknade jag av dom här.
Snart är det klart!

Emellanåt faller regnet så hårt från skyn att det strilar in i uterummet, och emellanåt skiner solen så tröjor åker av.
Liam kommer hit och hälsar på, och vi tar flakan ner till fyren mellan skurarna.
Den här julisemestern ser ut som förra årets julisemester.
Regnet faller och folk köper restresor till Medelhavet.

Vi hoppas på en båttur till, och fred och frid och friskhet.

Därborta sitter en och löser korsord och härborta sitter jag och läser bok.
Långsam skön söndag.

Dropp på kapelltak borta i båten och några avstickare bort till festivalområdet, innan kvällen tog vid och jag och min otroligt överbemannade tältservering sålde makrillar till öde köer.
Synd på så rara ärtor.
Linnea Sjöberg som tog vid efter Dotter framme på scenen sjöng så otroligt bra, och så stod det bara fem stackars paraplyer framför henne.
Och makrillarna som förr om åren sålt slut under kvällen låg nu kvar, och klubbens största årliga inkomstkälla regnade helt sonika bort.
Men kul hade vi ändå.
Dans och flabb och deltagande i scenens popquiz (vilket annat år har serveringstältet kunnat ha med ett lag?) samt till och med tid att ta en selfie eftersom samtliga betjänare stod sysslolösa samtidigt.

Mammakväll med orienterings-VM på teve.

Plattvatten hem.
På återseende, skärgårn.

Sista båtsemesterdagen - den finaste av allihop.

(Ja, iallafall om man bortser från min plötsliga “otur med ägodelar” som idag drabbade i-våras-köpta progressiva glasögonen, som jag (tror att jag) tog av mej innan morgondoppet, och sen inte kunde hitta när morgondoppet väl var dykt.)

Efter att ha försökt lägga till i Propellerviken på Donsö (fullt) och på Stora Lyngskär (svårtolkat ankringsförbud) så styrde vi till slut ut mot Stora Rävholmen, strax utanför Styrsö.

Naturhamn.
Finally.

Mörkmoln, blixtar och muller.
Vi läser Seawalkers under smattertak och väntar tills det klarnar.

Så kom då dagen då kameran la av.
Den förrförra jobbkameran, utbytt och uppgraderad, men min eviga följeslagare på axeln i alla vardagsväder.
”Den är så gammal och sliten, jag kan ha med den, det gör ju inget om den går sönder.”

Nä, om den inte går sönder mitt i båtsemestern då.
Ska vi se hur länge det tar innan jag känner mej tacksam över att det ändå finns en ersättningskamera i mobilen.

Förbi Klädesholmen, Åstol och Marstrand, mot Göteborgs norra skärgård igen.
Förhoppningen var återigen en naturhamn, men regn och vindprognoser kom emellan.
Ingen Utkäft idag.
Hej Björkö!

Okej då.
Jag gillar hamnar också.

Den här eviga förhoppningen att kunna gå till en naturhamn.
Den verkar brinna inne varenda ny dag på den här semestern.
Vindprognoser ändras, sol blir mörkmoln, skyfall lovas.
Idag: Mot Skärhamn istället för Långholmen.

Tillbaka igen.