Nu har sagopiraterna lagt till på stranden för att leta efter den hemliga skatten.
Rebecka Revben, Sjörövaremelie, Anna Piraya och Krille Med Kniven, och med Kapten Maria Havets Fasa i spetsen.
Helt knökfullt med ungar och deras stora på Båle.
Nu har sagopiraterna lagt till på stranden för att leta efter den hemliga skatten.
Rebecka Revben, Sjörövaremelie, Anna Piraya och Krille Med Kniven, och med Kapten Maria Havets Fasa i spetsen.
Helt knökfullt med ungar och deras stora på Båle.
Det är just precis här vill jag vara.
Och det är jag.
Inga mörkläggningsgardiner i båten ger ett tidigt morgondopp.
Plattvattenkvällar är vi inte bortskämda med här på blåskusten, hur bra vi än har det ändå.
Lycka är en granne med en pool.
Fånga krabbor och plocka strandkål och ha det bra.
En morgon utan vind.
Slokande vimplar och värme på armarna.
Båten preppas.
Bertil ska bara gå klart sin sommarkulturskola, Ruben ska bara komma hem från Krakow och jag och Mattias ska bara jobba yttepyttelite till.
Snart, båten.
Snart kommer vi.
Första kvällsdoppet… i juni?
Det låter ju helt galet.
Men februariväder och brännmaneter har hållit oss härifrån.
Det här gänget åker iväg på konfirmationsresa till Krakow ikväll!
Popcorngräs in da makin’.
Det verkar min själ som att sommarvärmen kommer smygande tillbaka.
Den här tiden.
Må den aldrig ta slut.
Första gurkan skördad!
Årliga poolpartyt blev inomhus o-poolparty i gråregn.
(Och andra helgen i rad som svenska grillandslaget lagar middag åt mej.)
Hurra för sommar, snälla barn och fina vänner!
En urledaxlad farmor i mitella, men visst blev det midsommar i Ambjörntorp i år också.
Den här odlarpojken fick några skott av växthusmästar Nord Svahn på Trossvägen.
Och skam om det inte ser ut att bli ett alldeles eget växthus på Lotsvägen den här sommaren ändå.
När kvällen bjuder på lågt stående sol och villiga örsnibbsmodeller (mitt nyaste roligaste ord!) tar jag mina grejer och traskar bort till Tross för lite smyckesfotografering.
Snart i en webshop nära dej.
Inneutekväll i schersmindoft.
Dom här två hittade jag, hängandes vid vägkanten, på min väg hem från Susanne.
Tunga regnmoln i luften, “jag vill gå in, han vill vara ute, vi vet inte vad vi ska göra”.
Så kom dagen när de fick veta vad geocaching är.
(Och också dagen då de fastnade i ett taggigt snår i jakt på den första, som de aldrig hittade, samt ramlade baklänges på rygg ner i träsk i jakt på den andra, som de heller inte hittade.
Men det är en annan historia.)