Vindigt och soligt på treornas grillkväll vid fyren.

Jag kommer bränna trettiofem av mina födelsedagspengar på den här! hojtar Bertil glatt där han står inne på Blomsterstugan med en gurkplanta i handen.
Och sen åker vi hem och planterar, förbi åkrar och genom skog, på flakan.

Jag älskar flakan, jag älskar juni, jag älskar åkrar och skog.
Jag älskar blomsterpojken.

Värö-Stråvalla hembygdsförenings byavandring med kaffekorg bort längs Bua bygata till Spektoras - en minst hundrahövdad historia.

”På Bolstenskullen på Börs mark har funnits två stenrös, en på var sida om vägen efter två pojkar som här slagit ihjäl varandra.”

Det finns ändå ett livets första av nästan allt.
Idag: Livets första musikal!
Bertils roll: Tystnadspärla.
Sex gånger klev han (och Cedrik, den andra tystnadspärlan) upp på scen och andades in, och andades ut.

Jag går upp på övervåningen och rakt in i en vägg av värme, det går inte att stå ut.
Öppet fönster ger mygg, stängt fönster ger död.
Vi cyklar ner till båten istället.
För någon timme sen lämnade vi båten, vi firade gångna födelsedagar och åt köpemiddag från hamnens foodtrucks.
Mamma stukade lillfingret när hoppiland inte gick enligt planen, annars var det ett väldigt mysigt kalas.
Borta på andra sidan viken ljuder Sommaren i city, nittonhundranitti, kommer du ihåg mej från niornas balkalas och sommaren är så nära, så varm, så sömnig, så fin.

I båten kan vi andas.
I båten är allt bra.

Kostymer, klänningar, bubbel och bal.

Första hoppet är hoppat.

Dovt muller kommer närmare och närmare.
Och närmare.
Snart har det smällt sex gånger på Båle och en gång i grannens vaktelbur.

Hemmahamnen ändå.
Ungarna hänger i båten och drar ut med flytvästar och sup.
Kalle och Magnus snickrar på det sista på nya pirbadbryggan, sista rycket, det är invigning imorgon.
Strandskatan flyger.
Den sista triften blommar än.

Här trivs jag.

Konfirmationsgruppfoto-uppdrag i Tvååkers kyrka, och i väntan på det en stilla tur runt kyrkogården.
Min mormorsmor och mormorsfar ligger här.

Trettiosju strövtåg längs gravrader senare finner jag dem.
Inga växter, inga barn i livet, ingen tar om hand.

Deras dotter Ella, min mormors lillasyster, ska ligga på samma gravplats, men jag hittar ingen sten.
Kan man ta bort en sten?
Hon kanske aldrig fick någon.

Alla namn, alla år mellan födelse och dödsdatum.
Alla människor som levde och bodde och log.
En dag ligger vi där vi också.

Men inte än.

Både småsyren och rhododendron har slagit ut medan vi var borta, schersminen knoppas och rabarbrarna har vuxit sej högre än Bertil.
Det doftar ljuvligt i vår trädgård.

Halv fyra kom vi hem inatt, och 6:45-väckarklockan fick slås på igen.
Stackars knattarna fick gå sömngång till skolan.
Jag fick te med skummad mjölk i syrendoften.

Borta bra, och så.

Äntligen.
Häppåre, España!

Nä, vi lämnade hetsen i Marbella och åkte och i-väntan-på-flyg-hängde i Fuengirola istället.
Strandfyndade, soffvilade och åt libanesisk middag.
Det kom försenings-sms från SAS, åskoväder på Landvetter hade stoppat trafik och försenat alla flyg med flera timmar, så vårt plan hem hade fastnat där, på sin väg ner.

En snäcka till.
Imorgon är det skola.

Jag kan inte ens gissa hur många miljoner de kostar, vräkbåtarna som ligger förtöjda och vräkbilarna som kör omkring i hamnen Porto Banus i Marbella.
Och vräkfolket och vräkbutikerna.
Ruben kastar lystna blickar på klockor och kläder och parfymer.
”Kan vi gå in där? Fast jag kommer säkert inte få köpa nånting ändå.”

Säkert?

Chips på stranden är mer våran grej.

Hejdå huset.
Ses inte imorn.

En sista tur till Nerja.
Inatt åker de andra hem.
För våran familj väntar en dag i Marbella, innan vi i kvällningen beger oss av hemåt vi med.

Hipp hipp hurra!

Man tager vad man haver i denna lilla by.

Grattis min unge!
Vilken fin plats att få fylla tio år på.

Klämmer vi in en mors dag också mellan födelsedagarna, med det här gänget.