Och jag har fått allt jag kan önska i hela världen.

Undrar hur lång tid det skulle ta innan man vill åka hem, om man ägde det här huset?

Lång dag på stranden eller kort dag på stranden plus besök i ny bergsby?
Lätt val.

Två familjer ville strandhänga, den tredje ville det icke.
Vi gick in till Nerja igen och köpte glass istället.
I en parfymaffär hittade Ruben en Gaultierparfym som “är slut ÖVERALLT för den är helt ny, den går inte att få TAG på, jag vill ha den, jag MÅSTE ha den” och vi kom fram till att en konfirmationspresent ändå kan vara en parfym, och sen mötte vi strandgänget för lunch och Europabalkongtitt.

Jag är ingen stadsperson, jag blir bara stressad av alla bilar och alla turister och alla strandförsäljare och alla krimskramsbutiker, för att inte tala om avsaknaden av parkeringsplatser.
Jag vill till bergen.

Halva gänget röstade idag för Playa de Burriana i Nerja där vi var häromdagen, halva gänget ville istället till en ny strand, en ny plats, in i det okända.
Stranden i Maro googlades fram och godkändes och den mest medvilliga (jag) tog täten.

Nu vill jag ju gärna skryta om mina orienteringsfärdigheter, men det råkade bli så att jag tog täten till stranden La Caleta de Maro istället för Playa de Maro.
Två kilometers promenad och hundra höjdmeter från byn Maro senare upptäckte vi ju då att den stranden var en nudiststrand.
Bertil höll på att bryta ihop, “JAG GÅR INTE UPPFÖR DOM BACKARNA IGEN JAG DÖR HELLRE” och ville stanna kvar och bada bland de bara rumporna.
De andra blev telefonledes mycket glada över att inte ha hunnit påbörja promenaden, utan åkte istället till rätt Marostrand, där vi efter åtta sorger och femton bedrövelser från den lille uppåtknataren kunde möta upp.
Övrigt gäng hade dock inte godkänt den här rätta stranden heller, så till slut sa majoriteten sitt och vi åkte in till solstolarna på Playa de Burriana igen iallafall.

Men lite sightseeing har väl ingen dött av.
Och Ruben drog tjugo pull-ups på strandgymmet, så allas ork var inte slut.

Ny morgon, nytt sällskap.
Samma utsikt, samma fågelkvitter, samma sol.

Nattljus över Andalusien.

Dagens: Bestiga ett lagom högt berg.

Kvällsskugga och strandfrossa ger inomhus kortspel, alias hundraarton rundor Får Jag.

Nerja sett från Fredriks rulle.

En dag på Costa del Sol.

Morgonstunderna.
Med en kopp te, sällskap och fågelkvitter.
Innan de skollediga vaknar och dundrar ut i poolen.
Magiska är dom.

En kvällspromenad in till byn.

Nämen häruppe bland citronerna går det då ingen nöd på nån.

Upp i bergen, en mil eller två norr om Nerja;
byn Competa.
Här ska vi bo.

Slumpvis pekad punkt på kartan, (samma för alla tre bilars gps:er pga Följa John är alls ingen genomförbar idé i södra Spanien) och där ett par timmar ihjälslagning innan vårt hyrda hus får beträdas.

Upp i ottan från Landvetter, ut över Kattegatt och Danmark och ut i Nordsjön vid asfräckt strand- och kustlandskap precis på gränsen mellan Danmark och Tyskland.
Sen tappade jag orienteringen en smula när vi flög in över Holland/Belgien/Frankrike men så noterade jag en stad, större än andra städer, och när jag kisade såg jag Triumfbågen!
Jodå, det var den, och när jag väl sett den så kunde jag leta mej fram till Eiffeltornet också.
Så Pyrenéerna och märkliga helt cirkelrunda åkerlappar i Spanien, innan vi girade ut över Medelhavet och till slut landade i Malaga.
Ännu en flight utan bok, men med näsan tryckt mot rutan.
Och nu; semester.

Tioårsdag coming up, och resa till plats dit stor födelsedagspresent icke kan följa.
Grattis i förskott min unge!
Nu slipper du komma och berätta för ettusenförsta gången att kedjan på ärvd rosthög har hoppat igen.

Återigen sedesamt ströv, men ändå, fyrtioett minuter och personbästa!

Vi följer kvarlämnad brandslang längs stig, genom mosse och över hygge, in i skogen, till svart förkolnad mark.
Just här var den vita koltrastens hem.
Nu är träden svarta.