Gårdagens planerade örnspaning blåste bort, men idag!
Havsörnshopp på Getterön.
Och nog satt det en stackars krake långt långt långt ut på en sten i vattnet.
En prick från var vi stod.
En prick för ögat, en suddig klump för teleobjektiv.

Besviken pojke, som haft lite mer förväntningar av typen naturprogram-på-teve.
Kan vi åka och köpa godis nu?

Stormen Louis friskar i och sliter tak på centralstationen, det här är den blåsigaste dagen som nånsin uppmätts i Göteborg.
39,9 sekundmeter vid Vinga.
Fullt lika orkanigt är det inte i Bua, kullen och skogen skyddar för sydanvinden och det enda som hänt hemma hos oss är att grillen glidit av altanen.
Vi går en pokemonpromenad jag och lilleman, när vindarna lugnat sej en smula.
Parerar skumlabyrinter och hukar i lät på norrsidan fyren.

Ett blåsigt regnigt sportlov fick vi i år.
Men också ett ledigt, slött och mysigt.

Hopp om vår.

Dagens sportlovskille:
Med Alfred på skattjakt på Naturum på Getterön!
Oerhört spännande och roligt och klurigt.
Och vad gör lite regn när vi hittar såväl videkissar som snödroppar?

Dagens sportlovskille önskade besök på “museum med hur det var förritiden”.
Och efter den här dagen på Naturhistoriska i Göteborg har han reviderat sin vill-bli-när-jag-blir-stor-lista.

1: Jobba på museum.
2: Jobba med blommor.
3: Youtuber. (“Det ÄR ett riktigt jobb mamma!”)

Iallafall bra då att det kom först på tredje plats.

Sportlovskille får äntligen ta sina kalasfådda presentkort och åka till Växtboden i Veddige och handla vad han vill.
Sen får han mormor-och-morfar-fika, och en oväntad bonus i form av Ulla och Thord.
Bra lovdag!
Tycker såväl gammal som ung.

Hantverket.
Tiden det tar att trycka en enda bild.
Tiden det tar att trycka tre.

Tvådagarskurs i fotopolymer på KKV, Konstnärernas Kollektivverkstad!
Så himla himla kul.
Jag känner mej som jag gjorde när jag gick på konstskolor på nittiotalet och lärde mej nya tekniker hela tiden.
Idag etsar vi plåtar.
Imorgon trycker vi.

Premiärkväll på Teater Halland!
Jag tar med mej Alexandra på den här pärlan (vars bilder jag tog för en vecka sen) och beger mej ut i rymden.

När blötdimman ligger tung och har smält bort nästan alla snö till en gråbrun sörja, när februari är sitt allra februarigaste och det känns som tusen år sen du senast såg en krokusknopp, skaffa dej en sån här vän.
Lock lyfter och bomull bäddar och precis allt blir lite mera fint.

En blåskall gråvädersvecka.
Med promenader och pokemon och allahjärtans och snö och tö.

Knutpunkt i vinterbyn.

Det är den 10 februari 2024 och idag skulle min farfar fyllt hundra år.
Nu fick han inte det, han dog i mars 2008, ganska exakt en månad efter att jag tog den här bilden då han följde med i mammas och pappas bil och skjutsade upp mej till Landvetter (för vidare färd till Umeå, där jag gick i skola då).
Min kepsfarfar.
Som fick en stroke tjugo år tidigare och inte sa så mycket mer än ja och nej och fan efter det.

10 februari 1924, i Näs, Syllinge, Halland.
Hur ser det ut i Viskans sista dalgång?
Hur har farfar det som barn i Näs?
Vet inte.

Hur ser det ut i världen?
Lenin dör, och efter att ha utmanövrerat sina konkurrenter, övertar Josef Stalin ensam makten.
Spanska sjukan har just släppt taget, en av de dödligaste pandemierna någonsin.

Oerhört längesen.
Inte så länge sen.

Rastning av två förkylda innekatter i behov av en stunds frisk luft.

Jag trodde nästan han skulle klara hela trean utan en enda vab-dag.
Men idag, läsårets första.

Och så la sej snön under ännu en natt.
Det var visst bara februari.

Skymningen sänker sej över en dag som plötsligt blev annorlunda.
En vän vaknade inte imorse.
Vaknar aldrig mer.
Obegripligheten i att ett leende, hans leende, aldrig kommer les igen.
Och att ett barn ska fortsätta alla sina dagar på jorden utan pappa.

Han var den snälle i min klass.
Den snälle, den egensinnige, den finurlige.

Skräcken, insikten.
Om imorgon vet vi ingenting.

Ett evigt regnblåsande är vad det är hos oss, men så plötsligt en dag tittar solen fram.

Gammal räv lär barnen såväl Texas hold’em som Black Jack.

-Jag önskar att vi läste världens längsta bok, på första sidan var det den äldsta kameran i världen och sen var det allihop som har funnits, och på den allra sista sidan var det den allra nyaste kameran.
-Oj! Du kanske vill bli fotograf? Då kan jag lära dej allt jag kan, och sen kan du få ärva mina kameror?
-Nej. Jag vill bli en sån som undersöker ett äpple. Som ser hur det kan bli ett äpple. Hur det blir först en blomma och sen hur det blir ett äpple från blomman. Och sen äter jag upp äpplet.

Bertil säger precis vad han tänker.
Sen går han till skolan och jag tar bilen till Varberg.
Jag blev medlem i Konstnärernas Kollektivverkstad i måndags och idag har de torsdagsfrukost.
En hel vind i Hamnmagasinet med grafiska pressar och utrustning, och jag vill göra nåt nytt.
Jag har inte jobbat i en grafikverkstad sen jag gick på konstskolan i Gävle i slutet på nittiotalet.
På Konsthögskolan i Umeå fanns det en jättefin verkstad, men jag var aldrig där.
Då gjorde jag annat, men nu.
Nyfiken.

Efter frukosten går jag upp på fästningen och hämtar mina nyss nedplockade bilder från museet.
Dom är mina nu, stora och granna.
Och solen skiner.

Hemma i uterummet når strålarna äntligen över Kihlmans tak och in på mej.
Från och med nu är det vår i uterummet en liten stund varje eftermiddag.
Te och korsord.
”För den som vill lära sej nåt nytt”, fyra bokstäver.
Kurs.
Universum talar.
Jag anmäler mej till en kurs i fotopolymer i februari på Konstnärernas Kollektivverkstad.

Bertil kommer hem.

Vi såg på film i skolan att Sveriges stridsdirektör sa att det kan bli krig i Sverige.
Men då sa fröken att Putin hade sagt “varför skulle vi vilja ha ett så litet land som Sverige?”
Så det blir nog inget krig, bra va?

Ja, bra min unge.
Och solen skiner ju.