Jag tänkte flyga drönare redan igår när alla vägar fortfarande var fluffigt mjuka och tak och trädkronor vintervita.
Men det som bara såg ut som äh-det-är-nog-bara-en-lätt-bris när jag tittade ut genom fönstret visade sej blåsa mej åt sidan bara jag stack ut näsan genom dörren.
Inga drönarblad i luften igår.
Och idag har taksnön rasat ner, vägröjarn gjort sitt och hälften försvunnit det vanliga västkustska smältsättet anyway.

Jag saknar min ring.
Visserligen är det inte hela världen (i ingen-har-ju-dött-perspektivet) men ändå.
Borta för alltid, ivägspolad i Teneriffas svarta lavasand i november.

Men så tänkte jag att nån KAN ju ha hittat den och lagt upp en EFTERLYSNING, så jag googlade lite snabbt på inskriptionen.
Mattias 7/5 2011.
Allt jag fick upp var vattenkammade förespråkare för innehållet i Matteus 7:5,
samt nån Mattias som gjorde mål när en match slutade 7-5 mellan Vissetofta och Åstorp.

Så, snilleblixten då.
Den som hittar min ring kanske googlar just detta, och då FINNS DET HÄR INLÄGGET bland Matteusevangelium och korpfotbollsresultat.

So, did you find a ring, buried in the sand of Tenerife?
With the inscription Mattias 7/5 2011?
Please, email me at malin@malinarnesson.com.

Fet chans, men ändå.

Nja, några varnade 28 sekundmeter är det inte, men ett snöyrigt tassande på mjuka vägar till skolan har vi iallafall.
Rubens buss som skulle gått härifrån för tre minuter sen står för närvarande kvar på busstationen inne i stan.
Hans hopp lever, så att säga.

Isvindar friska utomhus.
Inne har eldaren fått fart på iskall ved, brödet jäser i värmen på golvet framför brasan, Ruben pluggar franskglosor med egenskrivna lappar och Bertil läser Den gåtfulla fyren i fåtöljen.
Imorgon blir det snöstorm med orange vädervarning för Norra Halland och en av de boende i vårt hus hoppas så starkt på inställda skolbussar att det knakar.

Termobyxor inomhus, en alldeles ypperlig klädsel när det är femton grader i huset och jag inte lyckas tända den iskalla veden som jag just burit in.
Tändblock på tändblock brinner ut, och isveden bara ryker.
Yllekofta och fårskinnstofflor på det.
Jaja.
Jag fryser iallafall inte.

Femton minus ute och femton plus inne.
Ungarna huttrar till frukost och vill stanna hemma, vill krypa ner i soffan, vill gå och lägga sej igen.
Men morgonen gryr till en av de vackrare, och vi har ved till nästa vinter med.

Om en gran inte barrar ett enda barr och om alla små juleljus gör ett hem så mycket hemtrevligare och finare i den i övrigt röviga deppmånaden januari, kan man inte få behålla den då?
Tjugotvå dagar efter jul idag och Ruben kniper den sista polkagrisen.
Jag vill inte slänga ut vare sej gran eller adventsstjärnor.
Och vem kom på den här Knut-regeln anyway?
När vår gran börjar barra, då ska jag kanske börja fundera på det.

Långfrukost som obemärkt övergår i fyra omgångar av Den Försvunna Diamanten.
Snart är det hallhelg, med sekretariattjänst, båstjänst och speltjänst.
Regnet faller och det är tre plus.
Nån utelördag missar vi ändå inte.

Skolan har börjat och rullorna rullar.
Inga fler sovmorgnar och skridskoutflykter.
Temperaturen stiger och dimman rullar in, havsisen särskilt förrädisk, Ruben lurar mej att han jumpat på isflak med skridskorna på, lite för långt ut.
Eller luras han verkligen?

Jag stannar inne.
Sorterar arkiv och kvitton.
Frosthinnan ligger kvar ute och lurar ögat om snö, men väderprognosen ser mulmörk ut framåt.

Jaja.
Skönt att vintern kom på jullovet iallafall.

Det är jullovets sista dag och Sveriges överbefälhavare säger till svenska folket att förbereda sej på krig.
Det är en hård sak att säga.
Jag förstår honom, människor inser inte allvaret och det gör honom frustrerad, men jösses vad det skrämmer.
Å andra sidan: Svenska folket när SMHI vädervarnar: Äh, det blir nog inte så farligt, jag kör.
Och sen, samma folk: Varför gick ni inte ut med VMA när E22an höll på att snöa igen?

Jag och Bertil firar av jullovet med att åka till Ängarna.
Vi går runt ån och bryter istappar, isformationer, isskulpturer.
Hittar en övergiven pulka i min barndoms gamla pulkabacke (där Mari kastade sej av sin pulka i sista sekund och pulkan själv for ut över vattnet i ån).
Åker några varv, det första trögt, de andra racersnabba.
Fångar några Pokemons.
Pausar vid ett frosttäckt fall.
Ett gulbrunt fall.
Det ser ut som att det faller kiss, konstaterar Bertil.

Sen får vi läsk och bullar och rabarberkräm hos Ulla och Thord, och Bertil knäpper nötter tills överläppen svullnar.
Då åker vi vidare till ett öde Gekås och handlar krigspreppningsmat.

Kom an, ryssen.
Ett trangiakök och lite mera mod bara, sen är jag beredd.

Varm choklad för frusna händer, röda kinder och en havsdoppad fot.

Ut i solen, in i dimman.

Tar vi en tur på havet då.
Avd. saker vi inte sagt sen i somras.

Inte helt säker är jag, men visst är det väl ändå en koltrasttjej som hänger i min oxbärsbuske?

Vindskyddsisen ligger och brasan är tänd.

En kallare morgon.
Inte är vi i närheten av norra Norrlands nyslagna köldrekord på 43,8 minus, men det här biter i kinderna det med.
Mitt kallaste nånsin var när hela Konsthögskolan i Umeå var uppe på ishotellet i Jukkasjärvi, då var det 33 minus.
Inne på själva ishotellet var det 5 minus, det var som en varm dröm att komma under iglootaken.

Med det sagt, så.
Gör vi väl oss en brasa då.

När Lasse är sjuk får Malin följa med Josse på galapremiär!

Aningen kylig promenad idag.

Fisk på fisk på fisk.
Sommartäljarn goes vintertäljarn och har flyttat in från hammocken i trädgården till fåtöljen framför brasan.

Lillrundan i skidspåren var stängd pga snökanonbonanza, men pulkabacken går ju också bra!