Den utan födelsedag får gå till skolan denna morgon.
Den med födelsedag, och krängande hosta, får det inte.

Hostpojken får en födelsedag under yllefilten, med Black Panther och Avatar, salta kringlor, stjärnsnacks och pomeloklyftor istället.

Så kan man också fylla fjorton år.

Genrep för föräldrarna i Buaskolans musiksal inför morgondagens hela-skolan-framträdande.
Tipp-tapp i mer än ett hjärta här.

Studiedag och önskelistproduktion.

Tre plus blötkyla för ett knippe tall i Torparlyckan.
En sån här västkustsk vinterdag vill jag bara sitta inne vid brasan.

Från familjen Arnesson på dagens familjegudstjänst: en konfirmand och en kyrkkaffe-servitör.

Stelnacke till trots, min mamma är jordens gulligaste åttioåring.
Uppvaktingsundanbedd och Buaåkt, men två fina Svartråbor smygbjöd vi hit ändå.
Lisa fick stanna hemma med influensa tyvärr, men det blev en fin kväll iallafall.
Happy födelsedag du vackra snälla goda lilla livgivare.
Vi älskar dej!

Den nionde december och ungarna snor förvandlingselixir och farmor dejtar Ted Åström som var Kotte i gamla Trolltider och Gollum-Servilia tillber sovande stentroll.
Den nionde december och idag fyller min mamma åttio bast.

Från ymnigt snöfall till plötslig solklart, och en smula irritation över “bara mobilkameran med mej”.
Men den bästa kameran är ändå den som är med, visst?

Åhåja.
Det var den här dagen.
Den börjar med en förkyld unge som stannar kvar i fåtöljen när den andre går till skolan.
Sen fortsätter den med en bil som oförklarligt har hållit på att dö var och varannan dag, varför jag tar den andra bilen till mitt jobb i Göteborg, och denna andra bil då går in i limp mode och kör ryckigt på tvåan tills motorlampan tänds och jag får stanna vid brandstationen i Limabacka och pappa får ryckas upp ur sitt förmiddags-sudoko för att skjutsa mej till Göteborg (och agera bärhjälp och blixthållare dessutom så det var ju faktiskt ett litet plus ändå) och snön faller och temperaturen ligger runt nollan och vad händer alltid då? Jo två lastbilar krockar utanför Kungsbacka och dom som står längst i kön står i fyra timmar och vi får sicksacka landsväg hem.
(Också det ett litet plus, dels pga kvalitetstid med pappa, dels pga att jag fick köra automatväxlad bil, så nu vill jag ha automatväxlad bil i julklapp.)

Frostsöndag i Buaskogen.

Ljuständarmorgon.

Lördagsjobb på Arena Varberg.
Selmas Danskompani goes julshow!

Det är innebandyfredag och fullt på läktaren framför kvällens A-lagsmatch.
Bertil kommer smygande fram till mej, sätter sej dröjande i mitt knä och slår armarna om nacken till en gosig kram.
Eller?
Det är egentligen inte för dej jag kommer, viskar han i mitt öra. Scabadjo sitter bakom dej. Jag tänkte fråga om han vill trejda.
Jahadu.
Scabadjo är etta i gula laget i hela Bua, har Bertil lärt mej.
69ab är etta i blå laget. Det är Tindras och Klaras pappa. Och ettan i röda laget heter faktiskt King Bertil! Fast jag vet inte vem det är. Men jag är med i gula laget. Och Scabadjo är etta i mitt lag.

Pokemon Go alltså.
Spelet som jag har gillat och gillat för att det får innesittarungar ett ge sej ut och gå, men som numera ger mej ilskepuls gång efter annan pga totalt overwhelming för nioåring utan rimlighetssinne.
Trejda du med Scabadjo.
Jag sitter väl kvar här och saknar småbarnsåren och mammakramarna litegrann.

En jobbdag med Ulrika Ernström är alltid en bra jobbdag.
Sen nollnoll-tal på Hallands Nyheter och vidare in i frilansvärlden.

Nu har han somnat.
Rummet har äntligen fått pynt, stjärnan har äntligen fått komma upp, tomtar och granar har äntligen fått flytta från Hans-Eriks källare och in hos Bertil Julälskaren Arnesson.
Imorgon är det Trolltider och första luckan i chokladkalendern och vitt på marken.
Vi har det väldigt bra.

Sol på näsa på vrickpromenad.

Minusgrader fem dagar i rad, nu får ungarna gå ut på isen.
Inte för att det är mer än knähögt under ytan någonstans ändå, men det fryset slipper vi gärna.

Första snön faller över byn och på andra sidan fjorden har Ringhals fyra stannat.
Pushnotiserna larmar om skenande elpris, och jag stoppar in pinne på pinne i brasan.
En koltrast sitter i trädgården och pickar oxbär från busken, de stackars kvarhängande äpplena blir vitare och vitare och vitare.
Vinden har lagt sej, trots bitande nio minus känns det varmare idag.
Blåsten tar hårdast på värmen i vårt hus, hårdare än minusgrader.
Schack och läxor, grilla-korv-i-öppna-spisen-middag och träning.
En pinne till.

Väckarklocksmorgon och innebandydag.

Shit vad konstigt Sjöaremossen lyser, sa jag på väg hem i bilen från Ambjörntorp där vi lämnat Ruben hos Melker. Som en grön stråle? Och den… gungar? Men va! Vänta! Det är ju norrsken?
Och det var det.
Racerfart hem för att hämta kamera och stativ, och racerfart ner till fyren.
Jag hann.
Och till skillnad från den gången förra vintern, när norrskenslarmet gick i byn och det knappt syntes för ögat (utan mest bara på minutslutarlånga fotografier) så syntes det nu oerhört tydligt hur de gröna ränderna dansade på himlen över Biskopshagen.
Det var jag och en kvinna till på Krokstadsudde.
Hon kom från Kristinehamn, bodde i husbil i hamnen och visade mej sina fyra olika norrskensappar medan gubben hennes ointresserat gonade sej hemma i husbilen.
Det här är min tredje promenad ut till fyren ikväll, sa hon. Jag går så fort apparna larmar.