Vi vill till hålet idag!
Hålet, vars skylt stavas Charco los Chochos, ligger strax nedanför oss, där havet möter Los Silos.
Krabbor, eremitkräftor, taggbollsdjur och en ettrig liten ödla.
Samt vågorna som aldrig slutar slå.

Granatäpple, drakfrukt och vaktelägg till frukost!
Och solen skiner, Teide syns över bergen.
Idag tar vi det lugnt.

Önskan från den store:
Åka till en strand där många människor är.
En såndär med parasoller.
Ungefär det värsta både jag och Mattias vet, men okej.
Låt oss.
Vi söker på Google Earth efter parasollstränder, och väljer den närmsta.
Los Gigantes, på andra sidan bergen.
En och en halv mil, femtiofem minuter serpentinvägar.

La Arena Beach bjuder på Lisebergsvågor, blodutgjutelse, och så tjockt med svart lavasand i hårbotten att det kommer stanna där till jul.
Men barnen är lyckliga.
Till och med den lille har svängt.
Nu tycker jag inte att bus eller godis är bättre än det här längre.
Kan vi åka hit imorgon igen?

Solen går ner och vi är nästan hemma.

Lilla Garachico, fem kilometer nordost längs kusten.
Lite stros, lite glass, lite våghalsigt vågbad nere på stranden.

Det var ledsamt att tappa vigselring i vågorna.
Arghet, tårar, ånger.
Men, bättre att tappa vigselring än att tappa Bertil, är mitt mindset nu.

Atlantvågor, fisksnorkling (med såväl bläckfisk som ål!) och vattenfall.
Fortfarande inte värt det, säger den lille Halloweensnuvade.
SÅ värt det, säger den store lycklige.

Eftersom Mattias var sjukskriven hela sommaren och har en herrans massa semesterdagar kvar att plocka ut innan nyår, tog han höstlovet ledigt.
Häromkvällen satt vi och diskuterade vad vi skulle hitta på.
Ett par hotellnätter i Karlsborg? Kalmar? Trelleborg?
Kan vi inte åka på solsemester? frågade Ruben.
Alltså, svarade jag, det går inte, det är höstlov nu och då finns det aldrig några billiga restresor, det är superdyrt att åka på lov.
Men snälla? tjatade han. Kan vi inte gå in och kolla om det finns?
Okej, sa jag (lite moderligt överseende), vi kan gå in och kolla.

Och så låg där fyra billiga flygstolar, bara sådär.
En titt på Booking och Air´b´n´b senare hade vi också hittat en lägenhet att hyra en vecka.

När Bertil vaknade på morgonen och fick veta våra planer bröt han ihop fullständigt.
Men NEJ! skrek han. INTE PÅ TISDAG! Jag ska ju gå bus eller godis! Det är ju BESTÄMT!

Vi får väl hoppas ändå att det här blir värt en missad bus eller godis.

Upploppet till höstlovet… Crazy Hair Day i skolan!

Kompisklubbstisdag.
Tacos, favoritgodisrunda och pyssla-vad-ni-vill.
”En värld” ville Bertil pyssla.
Och jo, Elinhjälp med limpistol, foliekartong, sugrörskottar och mossa från kyrkklockeberget gav åtminstone början till en värld.
Sen tände barnen ljus inne i soffan och fick var och en berätta om vad de var tacksamma för.
”Jag är tacksam för att jag bor där det är fred.”
”Jag är tacksam för att jag får gå i skolan.”
”Jag är tacksam för min familj.”
Gråtmamman här fick gömma sej bakom kameran.
Sen var det min unges tur.
”Jag är tacksam att det växte mossa utanför kyrkan.”

Själv är jag tacksam för att skyhög iso på ny lånekamera fick ett komplett mörkt ljuständargäng att synas.
Samt, inställningen knäpptyst slutare för att inte störa stämningen för samma gäng.

Det var ju ingen skräll direkt att nån mer än jag skulle hamna i febersoffan.

Jodå, den här kameran funkar fint i otroliga iso-talet 25600 också.

När Hans på Goecker lånar ut en sprillans ny Canon R3 till mej (vilken fantastisk service!!) och varken dansföreställningar eller andra snabba jobb finns att tillgå för testplåtning, då går jag bort till herrarnas kvällsträning och fotar lite innebandy.
Ögonstyrning, mångdubbla autofokuspunkter, skyhöga iso-tal.
Tyst läge, för alla finstämda konserter.

Jag får nog kanske köpa mej ett sånt här flaggskepp ändå.
Eller ja, två.

Mvh, hon med fobi för nya manualer.

Det är raggsocksbrasa för mej.
Sen i torsdags har jag bara legat här som en liten frusen-varm-frusen-varm-frusen skugga av mej själv.
Jag vill läsa min bok (jag har lånat En Bondes Död av Negar Naseh och David Sandström på biblioteket) men jag orkar inte.
Jag orkar titta på nyheterna (krig i Gaza, terror i Bryssel, skjutningar i Stockholm) men jag vill inte.
Lite ryggskott på det, så är det samma läge i min soffa som i stora världen.
En dag tar det slut.
Eller?

…och den stora melankolin som sätter in, över ett förlorat hopp om vackra höstturer.
Nu ska det tvättas, packas ur, mekas, pressenningas.
Lång kall vinter på land.
Kalle kör kranen, Mattias högtryckstvättar påväxt, jag håller tampar.
…eller, tampar håller mej.
Tre ton båt är svår att bemästra när gungning tar fart.

Blunda. Fastforward. Maj.

Det blir en bra dag att gå ut med båten.
Eller ja.
Ta upp båten var det visst.

Det här är ändå bra fräckt.
Hur krullor bara kommer.
Själv fick jag mina i precis samma ålder.

Genetikens förundran.

Tio gånger har jag tagit tillsammansbild på mina barn.
Från 2014 när Bertil föddes, till nu.

Märkligt, när man ser det såhär, att Rubens kofta passade alla de tre första åren.

Trädgårdsboll trots kylnätter.
Och därinne sitter prylsamlarn och hans bror.

Noll sekundmeter, flaggorna hänger rakt ner.
Inkrupet folk vaknar, promenadskor på, vårkänsla i höstluften.
Det går lite gammal sjö men småbåtarna är snabba ut, hummerkupor ska vittjas, ett par dagars respit innan vinden tilltar igen.
Fyrvila.
Sol på näsan.
Just här är allt gott.

Stormig oktoberhöst, noll hummertinor satta och nu får Pippi komma upp för vintern.