Badsugen?
Trappan står pall.
En smula knivigt att halka ut till den bara.
Ofrivilligt skumbad blev det iallafall när de värsta vindarna ryckte fram.
Vissa lunchpromenader är äventyrligare än andra.

Vår luftvärmepump har gått sönder.
Den går inte att laga, säger kylmästar Svahn, och innan han hinner komma och installera en ny får vi elda.

Vi eldar.
Vid Medelhavet bombar israeler och palestinier varann.
I Ukraina fortsätter kriget.
I Sverige mördar barn andra barn.
I mitt lilla hörn av världen pustar jag ut efter en intensiv jobbperiod, ser fram emot lugnare veckor, kramar mina barn, och bär in mer ved.
Vi eldar.

Nytt år, ny oktober, ny Skapa dans.

En styck poängpromenad gådd, och nu täljer han fiskar igen medan jag dricker te och laddar för att strax åka till Falkenberg och jobba resten av dagen, kvällen, natten.
Kallvarm höstdag.
Jag hade gärna suttit kvar här i hammocken och täljt en fisk jag med.

Livets första blåvittmatch.

Och kul ju, att gå på blåvittmatch i makrillmössa.
Den är ju ändå… blåvit.

Göteborgslördag.
En av våra ungar är mindre förtjust i museer än den andra.
Men med mutan parfymprovning på Avenyn om en stund funkar allt.

Jag vill inte.
Jag är inte färdig med båtsommaren.
Men höstvindar friska förstör varje chans till helgutflykt.

Nu tar vi upp gummibåten åtminstone, och börjar mentalt ställa oss in på att det kanske snart är dags för hela stora skorven också, att få lyfta ur sjön.

Ösregn, störtregn, stormregn.
Tjugo sekundmeter smatter på fönster och bleck.
Mamma, kan du SNÄLLA köra mej med bilen till skolan? frågar Bertil medan han tittar ut, hopkurad under yllefilten.
Vi läser ett kapitel i Woodwalkers.
Packar, läxa, gympaväska, morot.
Det är oktobermorgon galore och det enda vettiga vore att koka en kopp te till och dra filten över knäna.
Jag får stanna inne ett par timmar till innan mitt DN-jobb väntar.
Lanternevägens trädgårdsblommor doftar gott.
Ljusen brinner.
Trycknyckeln till bilen är död.
Reservnyckeln också.
Då är det ju fel på själva bilen, bägge nycklarna kan ju inte ha dött samtidigt?
Bertil får springa i ösregnet.

Får vi la se om det blir krångelbuss, mamma-och-pappa-skjuts eller Mattias som får krypa ut från vad han nu håller på med och köra hem sin bil från jobbet till mej idag då.
Spännande.

Såg du att hon du fotade i fjol med Lisa och mej gick och fick Nobelpriset? skrev Robert vid lunch.
Och jo se, det fick hon.
Anne L'Huillier är forskare vid Lunds Universitet och förra hösten hängde jag med henne en eftermiddag när hon fick Lise Meitner-priset på Chalmers.
Lyssnade på föreläsning.
Minglade med tårta.
Fotade bland buskar.
Anne fick nu Nobelpriset för sin forskning om attosekunder.
Extremt korta ljuspulser.
Eller för att prata svindelspråk:
Det finns lika många sekunder i universums historia som det finns attosekunder i en sekund.

Ta den med dej tills du ligger sömnlös en natt.

Söndagsskog.

Lördagsflaka.

Jag bara jobbar och jobbar och jobbar.
Men jag får ändå äta frukost med dom här rufsarna varenda morgon.
Det lyxigaste jag vet.

Universitetets snyggaste bygge - nya Natrium uppe på Medicinareberget.

Lokal och elevfotografering för Göteborgs Universitet - en dag på Johanneberg!

Tar jag och min vandringskompis en tur till Sandsjöbacka då.

Den skotska heden, säger Josefine.
Och sen går hon bakom mej och väser: Dubbelt nit ska ont fördubbla, brasa brinn och gryta bubbla!

Jag ser tre häxor runt varje krök.
Tre häxor, trettio kor och noll huggormar.

Nån är duktigt taggad på barnkalas denna söndagmorgon.

Det här är killen som alltid vaknar med olika roliga tankar i huvudet.
Häromdagen kved han: “Jag kan inte gå upp. Det känns som att jag är ett med sängen” innan han gled tillbaka in i dvala.
Och imorse: “Har du nånsin tänkt på att fyrtioåtta plus tre KAN bli femtio?”

Men han slår inte Ruben, som en arla morgon i förskoleåldern slog upp sina blå och ba:
”GUSTAV VASA ÄR DÖD!”

Vernissage!
Tre Arnessonska bilder på Hallands kulturhistoriska museums vägg och en liten pojke som är oerhört nöjd över att figurera på samtliga.

Fredagseftermiddagstur till nyombyggd Lindbergalada, med efterlängtat hårklipp för den store, och inte så jätteefterlängtat dito för den lille, som “vill klippa långt”.
Jag vill ha så som Ruben har precis nu! ropar han när Camilla klämt upp Rubens lockar (i vad som skulle kunna vara en baluppsättning) för att komma åt underhåret.
Precis så vill jag ha det! Jag vill också ha krullor!

Vänta några år så kanske dom kommer på dej också, min unge.
Tills vidare får du nöja dej med att “klippa långt”.
Och få värsta huvudspaeftermiddagen i Camillas nya salong.

Den här vackra lilla pärlan har premiär idag.
Och äntligen fick min minsta unge som han har velat så länge, följa med mamma på teaterjobb.