Alma Löv Museum of Unexp. Art.
Vilket ställe.
Som ett galet Louisiana goes Pilane mitt ute i Värmlandsskogen, ett konstmuseum som inget annat jag mött.
Jag älskar det.
Hit ska jag ta mina barn.

Ett galet fint gäng människor tillsammans på Gunnerudsgården, med samiska trummor och jojk vid elden, ko-improvisation på granngården och tillsammans-svajande vid Östra Ämterviks såg.
Rural Movements, som drivit residensverksamhet för dansare, summerar sitt jobb i år med den här sammankomsten, då nya och gamla dansare återvänder till Gunnerud.
Och en fotograf då. Som inte kan varken balett eller cha-cha, men som är rätt bra på att trippa fram och tillbaka framför dansare while working iallafall.

Stannade en stund på Varbergs station och gosade med min minsta pojkes kind.
Inte lika mjuk och varm som hemma, men ändå.

Inatt somnar jag på Gylleby herrgård i Sunne.

Ingen dag den andra lik (förutom dom då jag inget jobb har och kan sitta i soffan och läsa bok och ha det bra).
I torsdags var det pampig prisutdelning på Chalmers, i fredags fick jag se nytt helcoolt swimup-rum på Ästad vingård, idag står jag och balanserar på ett optiskt illusionsmålat golv på Teater Halland.
Imorgon en liten intervju med Fotografisk Tidskrift och på torsdag tar jag tåget till Värmland för en hel danshelg i Östra Ämtervik vid Fryken.

Så tacksam för det här livet.

Johns Place fyller femtio och bjuder in till jubileumskalas och Ulf frågar om jag vill hänga med honom, Sofia kan inte.
Klart jag vill!
Jag misstas för fru Cronheim av uppskattningsvis hälften av folket vi pratar med (“Nejnej du får en KRAM, vi har ju setts förut!”) och det är kanske inte så konstigt heller eftersom vi, när vi hänger av oss jackorna, upptäcker att vi råkar ha valt snickarhängslen med en smula äktenskapstycke.
Jag känner inte många, men jag hittar iallafall en kusin och en kusinfru i vimlet.
Mariette, Christer Björkman, dragqueens.
Och när skymningen faller över Apelviken åker vi hem.
Tack Dorthe, tack Johns.

Hemma kryper jag ner hos Bertil, han ligger intrasslad med sina ben i mina och jag läser godnattsaga och håller om.
Luktar och stryker.
Jag är ingen festprisse.
Det är roligt att mingla en stund, men det här är min plats i världen.

Jag har dumpat storkameran hemma hela helgen pga för mycket riktiga jobb att göra ut.
Gjorde ju lite ont den här dimhöljda morgonpromenaden runt en öde Kläpp.

Med storbåtskaptenen på all-day-long-golftävling och Brettesbåten på väg ut till Kläppen, packar ungarna och jag pastasallad och badkläder och tar Pippi ut på sjön.
Pappan får väl ratta storbåt själv ut när han behagar komma hem.
Och det gör han också.
”Håll upp telefonen och lys” ringer han och ber när han närmar sej, “jag ser inte vart jag ska”.

Sommarens första Kläppennatt ändå.
Om det ens är sommar längre.

Öhoppning runt gårdagens alla övergivna sten- och kristallaffärer.
Och tidig hemfärd till ungens barnkalas och pappans golftävling.
Jag och Ruben tänker ta flakan bort till loppis i Limabacka.
Det blir en varm dag.

Sommarens stillaste kväll, och den kom långt efter att semestrarna slutat.

Länge leve morgondopp.

Stilla septemberonsdag på Getterön.
Och livets första landstigning på Skrivareklippan för oss allihop.

Ja, angående nåt som hände för snart tjugo år sedan.
En rymning från Hall, en första storstadssommar för en kvällstidningsvikarie.
Jag trodde detta skulle bli en sidohistoria till själva nyheten, att Tony Olsson släpptes fri i lördags.
Men det här var ju kul!

Tänk alla sommargäster som suttit här, i lät bakom Tollviks brandgula klippor, blickat ut över Nordö i solnedgången och tänkt “Så fint här är. Såhär skulle man bo resten av året också”.

Odlarkatten skördar ikväll årets första djungelgurka.

Och med brittsommar följer kvällsdopp.

September.
Nu kom sommaren.

Idag vann myggorna slaget om skogen.
Tio minuter höll vi ut, sen flydde vi.

Tog vi båten över fjorden då, för en kräftskiva i Videberg med Mattias pappasidasläkt.

Det är en hel coronapandemi sen jag fick följa med en dag till skolan, och då gick Ruben i fyran.
(Jag fick följa med på lågstadiet också, här ser ni såväl ettan som tvåan och trean.)
Men äntligen för Bertil.
Och lyllos mej som får hänga med dom här fina.
Religion, skräpplockning, åttans tabell, jättar och troll, kycklingsoppa, Lilla Aktuellt och ryggkli.
Och dessutom:
Jag fullkomligt saluterar alla lågstadielärare som inte bara ska vara kunskapsförmedlare, utan även allt från sjuksköterskor och psykologer till slagsmålssärare också, och däremellan öva på att räkna till tio många gånger tyst inuti sej själva.

Regn faller och killar laddar fiskespön och cyklar ner till hamnen.