Och plötsligt: En varm och stilla sommardag.

Mot Lilla Öckerö i nitton knop.

Klockan elva: Checkar ut från Skrea Camping.
Klockan två: Bygger om vardagsrummet till studio så kusinunge på besök från Stockholm får fina bilder trots regn.
Klockan sex: Regnet avtar, vinden mojnar, vi går norrut på båtsemester.

Glamping för klanen Arnesson/Åkesson, som helt väderskyddat får trycka under väggar och tak inne i lånehusvagnen från mamma och pappa, medan övriga stackare får stormsäkra tältpinnar och huka under tältduk medan ösregn smattrar och vinden låter som att den har sin argaste raseristund nånsin.
Majken “sov” hela natten med händerna tryckta mot öronen.
Men mellan skurarna skiner solen, och medan den vuxna delen av vårt gäng föredrar ett Lisebergsliknande dopp bakom Skrea strands enorma sanddyner, är barnen helt lyckligt nöjda vid poolen.
Som vilken Bamseklubb på Lanzarote som helst.

Ericsson/Erikssons lurade med oss på två campingnätter i Skrea, och vi lurade i vår tur med oss Nord Svahns på två campingnätter i Skrea.
Win-win!
Särskilt för mej och Bertil som dessutom fick rusa iväg mot två noshow-biljetter till Saltkråkan på Teatergläntan, och med andan i halsen dansa in bland publiken en sekund innan start.

Den här lelle sommarjobbarn.
Så glatt nedstudsande till Griffiths trädgård för att vattna varje kväll (förutom de där sista regnveckorna då naturen så att säga gjorde jobbet till det smäckaste av sommarjobb) och dessutom borta så länge att jag ibland fick smyga ner för att se till att vattenräkningen höll sej inom rimliga gränser för de stackars Europaluffarna.
En kväll gick jag långsamt nedför gatan medan jag såg honom stå där och ösa vatten över jordgubbarna samtidigt som han sjöng den gamla Tears for Fears-dängan Everybody wants to rule the world för full hals.
Han märkte mej först då jag stod alldeles bredvid.
Vad sjunger du på? frågade jag.
Ingen aning! svarade han. Har du hört den förut? Vet du vad det är för en?

Så kommer Kim och knackar på och med sej har hon ett tjänstgöringsintyg i fem kopior, “ifall du skulle vilja söka jobb någon annanstans sen Bertil”.

Hjärta världen och fantastiska människor.

Ännu en strilande regnmorgon.

Jag läser Peter Mays Svarthuset och lyssnar på Sven Björklunds sommarprat, minns Umeå och Umeåcykelutflykter och Umeåmänskor och obskyra band jag lyssnat på och Camilla, jag minns Camilla.
Camilla har varit död i ett år nu men hon sitter ändå allt som oftast på min axel och talar om för mej vad jag ska göra i allehanda situationer, oftast säger hon “kör bara” och då gör jag det.
Och då ser Camilla sådär pillemariskt nöjd ut med sina glitterögon på min axel och så känns allting lite bättre än innan.
Förutom att Camilla är död. Det känns sämre.

Jag sover bra, jag sover dåligt, inatt var en dålig natt, dom brukar varva.
Regnmorgon efter dåliga nätter lindras med te i uterummet och stril på kanalplasttaket, jag brukar lura in mej i mysigheten.
Ha tråkigt och tänka att det är nyttigt att ha tråkigt.
Jag säger ju det till ungarna jämt.

Boken vill inte bli läst, jag tänker egna tankar, får börja om en två tre fyra fem gånger.
Tur jag inte lyssnar på ljudbok.

Sticka.
Jag kanske borde börja sticka.
Virka, tälja, brodera.

Strilmorgon, schmilmorgon.
Jag vill ut på sjön.

Så kan det komma sej att man sitter i godan ro på Olles med en öl, och så en timme senare står man plötsligt mitt i rampljuset på Nöjesparken.
Fredriks första Schtunkupplevelse blev en oförglömlig.

I säck, under säck.
Solnedgång vid hemmafyr.

Från förmiddag med Mattias-kusiner till eftermiddag med våra-barns-kusiner och gemensamt Malte-och-Gustav-fir i Lindome.
En fyller tretton idag och en fyllde nio när vi tände lägereld på Lilla Öckerö.

Kusinboom på Lotsvägen.

Semesterstart för Alexandra, fösta kvällsdoppet på en frusen vecka och Kaiserschmarren straight outta Tyrolen!
Och solokonserter i uterummet på det.
Fredagkväll extra allt.

Daredevils Arnesson/Åkesson ignorerar hotfulla moln och tar flakan till Ambjörntorp.

Eller ja, sommarlov.

Sommarjobbarn tjänar sin första hundring.

En mil in i landet spelar det ingen roll hur mycket det blåser.

En i den här familjen gillar kryckorna.

Dom kan hålla på bäst dom vill.
Jag kan aldrig nånsin uppbåda nåt som helst intresse för den här sporten.
Jag gillar människorna jag går här med, men sen tryter det.

En caddierunda för sällskapet och stegen.

Det blåser och blåser och blåser.
Väntan på vindar stilla nog att ta oss upp till Vrångö och vidare inomskärs.

Vi hänger hos Bjerlers, stiger in i ett tomt grönt hus igen, huset vi lämnade 2011.
Läser mitt Robert Wells-jobb i Aftonbladet.
Snabbutrycker för samma blad till Falkenbergs golfklubb och blixtnedslag i spelare.
Hälsar på hos Bernt och Anette.
Får in en gravidfotografering mellan skurar och storm.

Fjortondagarsprognosen visar ingen avtagande vindstyrka.
Vi är där vi är.