Jag såg ett program på teve igår.
Det var Linnea Henriksson och Tusse som skulle hjälpa högstadieelever att spela musik, bilda band, sjunga inför kompisar, sånt.
Klipp från repen blandades med klipp från korridorerna, där ungarna stojade, flabbade, lyfte varann, umgicks sådär tonåringt.
Min första tanke var att Åh vad gärna jag hade velat hänga en dag med Ruben och hans kompisar på högstadiet, vara en fluga på väggen och fånga dem på bild, lite såhär som i programmet.
Nästa tanke.
Umgås de ens sådär tonårigt nuförtiden?
Sa teveproduktionen till högstadieungarna i Stockholm att nu får ni lägga bort dom där jävla telefonerna och se ut som folk?
Ett klipp var på en unge som tittade ut genom fönstret medan han åkte tunnelbana.
Har det ens hänt på den här sidan 2017 att en tonåring suttit och tittat ut genom fönstret när den åkt tunnelbana?
Det är ju sånt Bertil gör.
För det mesta när jag ser tonåringar sitter de tysta bredvid varann och tittar i varsin telefon, med varsitt tiktokflöde scrollandes.
Så även hemma i min soffa idag, tre sportlovslediga trettonåringar som just gäspat sej ur sängen.

Såja, nu har mormor, 104, rantat färdigt.
(Vi fick faktiskt inte fyrkantiga ögon av att glo på teve på åttiotalet heller.)

Bertil och Maria och Venus och Saturnus och en rymdgubbe från bortre Mars, eller två.

Ända sen han storögt intresserat såg Armand Duplantis-dokumentären på teve för några veckor sen, har han pratat om stavhopp.

-Hur många i världen tror du kan slå Armand Duplantis mamma?
-Hur många år var Armand Duplantis när han hoppade sitt första stavhopp?
-Vad skulle du säga mamma, om JAG slog Armand Duplantis?

Och så idag, lysande bokstäver på kommunens sportlovslista över aktiviteter;
Prova-på friidrott på Tresteget i Trönninge.

-Det är ju inte alls säkert att det går att prova just stavhopp idag, bara så du vet det och inte blir besviken.
-Jag VET, du har sagt det hundra gånger. Men då kan jag spela fotboll?

Men så.
Fanns det.
Och jag har nog aldrig sett en lyckligare unge.

Bertil Mondo Arnesson har tagit sitt första stavhoppsskutt.

Två morgonrufsiga under yllefilt.
Eftermiddagens skidor i Åkulla blir det ingenting av pga ösregn, men lek med Linköpingskompisar, översovning hos farmor och bio med Alfred ska han nog lyckas klämma in.
Själv ska jag inte ha det lika kul, men så är det ju inte jag som har sportlov heller.

Idag hjälpte alla ungar till att släpa pinnar uppför slänten till avlånga gärdesgårdsvallar uppe i skogen.
Många bäckar små.

Men vi får nog ha skaffat ett par får till farmor, som kan hålla efter dom här pinnarötterna.

Pinnaskogs evinnerlighet.
Men vårsolen värmer gott.

Trädgård.
Sol.
Ingen täckjacka.

Videkissar och vildvågor.

Jag och Bertil går ner till hamnen och kollar så båten mår bra bakom bryggbodarna.
Och det gör den, inte ett presenningshörn har släppt, inte ett rep har lossnat.
Hamnen i övrigt ser oerhört ostormad ut i det stora hela.
En plastpåse hittar Bertil, som ligger och guppar vid rampkanten.
En flytande plasthink lite längre ut.
Och det värsta: En iblåst trädgårdsfåtölj borta vid sjömacken.

Morgon på instagram.
Leif Fryle har lagt upp en vardagsbild från ett vårvarmt Grekland, han och Christina har byggt ett hus och flyttat dit, till Peloponnesos, och jag fastnade i scrollandet.
Där.
Det.
En solvarm stenläggning, en barfotapaus, en förmiddagskopp te bland olivträd.
Min målbild.
Jag reser mej upp från offertskrivandet jag hade tänkt ägna förmiddagen åt, tänder en eld i kaminen (för att mota inomhuskylan som kommer komma med den utlovade stormen Otto senare ikväll) och sätter mej istället i soffan med den lilla högen resetidningar jag fyndade när biblioteket hade utrensning för någon vecka sen.
Första tidningens första reportage:
Peloponnesos.

Jag tror att universum kanske försöker säga mej något.

Mamma stöp över ugnsluckan och bröt av den där lilla kulan i axeln, själva benhjärtat i allt.
Nu är det rehabilitering och stillavarande, ett tråkigt otyg för en som inte vill.
Jag HAR en näve att använda, säger hon och kniper tallriken från mej, tallriken jag i min tur just försökt knipa från henne.

Det är svårt att fylla i korsord med vänstern.
Lättare att jubla över axelbrotts samtidighet med skidskytte-VM.

Och pappa, han åker till stan och kör upp för Trafikverket, får nya bokstäver på sitt körkort.
Äntligen kan dom åka iväg med husvagnen igen, när dom köpte ny bil blev den sammanlagda vikten för tung för hans vanliga körkort.
Vi kanske skulle fira med champagne ikväll? säger han och blinkar åt mamma.
Jag behöver ju inte köra nånstans innan imorgon när du ska in till röntgen.

Ni kanske skulle ta med husvagnen också, bara för att.

-Du hade vart inne på museet och hört om dom gamla fotograferna?
-Ja?
-Gunnar Engström, det var min lärare.

Pappa letar fram en klassbild.
Uppställda framför svarta tavlan i småskolan i Veddige, samma salar där jag gick på lågstadiet,
(fröken Kerstin Karlsson, fossiler i stengolvet, hade chans på Martin Svensson på sista gatan)
pappa trettio år tidigare, står som nummer fem på översta raden.
Gunnar i mitten.

Gunnar Engström, berättade Elisabeth på museet förra veckan, var son till lärarinnan i Veddige och hade “fader okänd”.
Det gick inte för lärarinnan, hon var tvungen att lämna bort Gunnar, han fick bo på barnhem de första fyra åren av sitt liv.
Hon fick sedermera jobb på byskolan i Sällstorp där hon också kunde flytta in, och då lyckades hon få hem Gunnar.
Sen bodde de där tillsammans, Gunnar växte upp bland skolbarnen.
Skaffade sej en kamera, tog bilder av skolbarn, gårdar, familjer, liv.
Blev själv lärare.

-Han ser lite sträng ut.
-Sträng? Nej, han var så snäll så.

Min fröken i samma salar, också hon den bästa jag haft.
Grunden, snällheten.

Tiden.

Bertil står i köket, knycker lite med armarna runt ryggen.
Han har just kommit hem med allahjärtansdag-presenter till oss, pysslade kartonghjärtan och ett egenrullat bivaxljus från Kompisklubben.
Tittar under lugg.
Jag har ju gjort presenter till er, säger han. Har ni inte gjort nånting till mej?

Så så gick det till när barnen fick gå till affären och köpa tisdagsgodis.

Därborta under takåsarna ska jag strax krypa in på spa.
Jag tog 6:31-bussen till stan, hinner några timmar ensam under gråhimlen i utepoolen innan sportlovsfirarna från Göteborg har vaknat och ätit hotellfrukost.
Inte för att mitt omplåstrade finger badar än, men jag håller det duktigt över ytan där jag ligger.
Fåglarna flockas på kyrktornet, lyfter och landar, lyfter och landar i svartklumpiga formationer.
Det ljusnar över Fästningen, vågorna slår mot Getteröns klippor utanför.
Vattnet är varmt, luften är kall.
Te i orangeriet.
Fotbad med havssalt.
Hänggungor under fågelkvitter.

Jag skäms nästan över hur bra jag har det, raderade just allt jag skrivit i nån slags janteimpuls.
Mitt jobb har några nackdelar, där “jämn och förutsägbar inkomst” kanske är den främsta, men den här spa-när-jag-vill-fördelen.
Undrar om den ändå inte väger upp för allt.

Slyröjningen fortsätter.
Nu blir det ljust hos farmor!

Vår i luft och eld i skog.

En skymningspromenad från busstationen upp till fästningen, och Elisabeth Fahrmans föreläsning om fem gamla Hallandsfotografer, proffs och amatörer, i staden och på landsbygden.
Amatörerna på landsbygden i mitt hjärta.
Gunnar Engström i Sällstorp.
Kloar-Erik i Veddige.
Kloar-Eriks bilder, en annan stämning än dåtidens vanliga upptällda.
Nån flinar, nån sätter spinn på spinnrocken, nån hånglar.
Inte så noga.
Och på en av Gunnars bilder, från en stuga i Larsa i Holmåkra där man har sorg, gamle Karl har just dött och man kan tro att det är han som ligger i en kista, men det är bara pigan Inger som ligger i en utdragssoffa.
Bakom dem på väggen, en spegel?
En tavla?
Står det… står det BAJS..?
Jo, det gör det, säger Elisabeth när jag frågar efteråt. Det står bajs. Och det står för Bror Arne JohanSson, som bodde där.
Så var det med det.

Så går en vecka.
Solen går upp, regnet faller ner, dimman lägger sej, snön försvinner.
Mamma bryter av kulan i axeln och jag får åka till akuten med sprängande långfinger.
Vis (och skrämd) av egen erfarenhet lägger Mattias febertermometern framför mej ideligen, och efter konsultation av Vårlastigens visaste Åsa får jag till slut åka in en sen kväll och låta doktorn skära upp och trycka ut all skit som inte ska vara där.
Bättre än tummens öde.
Blodförgiftning och amputation.
Det blev ändå bra, han fick leva, och sex år senare ligger han nu i sängen och högläser vidare i Mördarens Apa för Bertil och mej.
Sally Jones är hos maharadjan av Bhapur, spelar schack mot ministrarna och smyger på maharadjans mamma.

Själva läser jag och Bertil ut vår fjärde bok om Kerstin, NEEJ NU FÅR DU SLUTA LÄSA säger Bertil och gömmer sej under en filt när Kerstin lägger grannens ohämtade post i soptunnan eftersom tomten inte skulle se hennes och Gunnars önskelistor annars.
JAG VILL INTE HÖRA.
Gråten i halsen varje gång hon gör något dumt.
Sätter igång skolans brandlarm.
Beställer vargkiss på internet från pappas dator, “konstigt, det verkar vara gratis”.
Rymmer från Li Björkmans pyjamasparty och går vilse i minusgraderna.
Känsligheten.
Empatin.
Världensbästaunge.
Men nu är Kerstinböckerna slut, vi lämnar dem på biblioteket och lånar Ishavspirater istället.

Det blev en ganska bra vecka ändå, när långfingret slutade pulsera och spränga.

Jag har klippt Sassafilm.
Spaat i alla torra rum med inpackat finger, läst Fredrik Backman i hänggungor under fågelkvitter.
Varit hos axelbryterskan.
Och åkt buss.
Fram och tillbaka över Viskan.

Det blev mer än en kvart vinter den här gången.