The look hos nån som har NOLL lust att gå ut och ställa sej på iskall busshållplats för väntan på skolbuss till Väröbacka, medan lillebror får en varm halvtimme till under yllefilten.

Tredje advent och:
Kanske mitt sista barns sista luciatåg.

Tio minus, gissefrågor längs stranden och rykande varm glögg på fikastoppet hemma hos August.

En sol, en eld och sex minusgrader.

En sväng förbi Bengs, där det här lajra gänget just klivit upp för frukost.

Sparade konstverk flöt bort lagom till Sunvära kvarn.

Glömde storkameran gjorde jag, till mammas födelsedag, men det är väl ingen som märker om jag sätter in förra årets födelsedagsbilder i år igen, det var ju till och med snö då också och allt och vad är det för skillnad på sjuttioåtta och sjuttionio ANYWAY.

(Skillnaden, förresten: Att i år är det så himla kallt i vårt hus att det bara dröjer en halvtimme hos mormor och morfar innan Bertil, som kanhända genomgått nån slags acklimatisering, klätt av sej till kalsonger.)

…var det ju ändå idag.
Fast vi var helt ensamma.

Åttonde december och äntligen är den här klassen fulltalig och redo för en bild!

Bästa sortens dra-upp-rullgardinen-morgon.

Studiedagsexkursion till stranden och alla ilandflutna brännmaneter.
-Kolla, den där ser ut som att den har en hjärna.
Vackra är dom.
Men dom måste väl ha frusit ihjäl.

Det är studiedag och vitt, men inte studiedag-och-vi-går-till-Kyrkebacken-vitt.

Två tisdagssjuka i en brasochfiltvärmd soffa med franskaglosor.

“Vi har så KALLT hemma. Vi FRYSER. Vi vill tillbaka till FARMOR.”

Hur kan sjutton grader inomhus i december vara samma temperatur som sjutton grader utomhus i maj?

Det satt jättemånga sånahär små rödansiktade fåglar utanför vårt köksfönster nyss och hade kafferep.
Alla utom en behagade flyga iväg innan jag hunnit hämta kameran, men den enda räckte till googling om vad det var för ena kafferepskompanjoner.
Steglits.
Sorterar vi in den under avdelning småfågel jag inte kunde.

Allt har blivit dyrare, jag vet det.
Men när jag äntligen hittar en honungspomelo i affären och den kostar femtio kronor.
Per styck.
Då tänker jag att tiden är kommen för andra cravings.

Men.
Så ser jag mina barns blickar, den här frukten är det bästa de vet i världen, de (liksom jag) skulle välja den framför godis.
Och så tänker jag på att jag beställde in en liten kopp te i hotell Avalons bar igår eftermiddag och för den fick betala samma summa.
En pomelo får följa med hem, och splittas i tre i soffan.

Nu vet jag vad jag önskar mej i julklapp.

Dag i julpyntad storstad och natt i koj på Barken Viking.
Herrmiddagsgänget har inte åkt till Liverpool i år heller och bjuder istället med fruarna på Göteborgsdygn för tipskassan.
Hurra!

Ur led är tiden.
Det knoppar en ros i vår rabatt.

Mamma, vet du vad som skulle muntra upp mej? Om vi kunde GÅ UT.

Stackars unge.
Sjukdag nummer sex och allt han vill är att få gå tillbaka till skolan.