Lillpyntarens mecka är här.
Det är fredag före första advent och stjärnframtagardags.

Ett feltryck i kameran blev ett formaterat kort istället för en raderad bild.
Skräcken att det ska hända.
Sist var det på weekendsemester på Marstrand.
Nu var det “bara” en gullig morgonbild på två frusna nyvaknade skolungar innan frukost, samt dokumentation av det sista pillet innan helgens julmarknad, timmar av numrering och signering.
Jag körde det formaterade kortet i Disk Drill, och Disk Drill hittade de förlorade bilderna.
Dock ville jag inte betala 1184 kronor för att få tillbaka dem i fullstorlek, så jag nöjde mej med att screenshotta de suddiga här-ser-du-vad-vi-hittade-bilderna, och spara pengarna tills jag råkar formatera nåt viktigt.
Må det aldrig hända.

Snön har smält bort men alla är hemma.

Tusen hål i nacken.
Åtminstone nån gång per år.

Och inkommande snöfall från Äva.

Såna här snöfallskvällar får man vara uppe och ute längre än läggdags, det är sen gammalt.

Det här är ändå livet.

På Varbergs Teater hoppar Jonny Dyckert och Hyvel-Bengt in på Oscar Pistorius-ben och lär en (pinsamt) liten skara lördagsfirare allt om Påsköns statyer, den onde kejsaren Qin Shi Huangdi, och Alfreds Nobels olyckliga sprängning av sin bror till uppfinnaren av vindrutetorkarna, piraten Anne Bonny på de sju haven, samt Thor Heyerdals lite mindre sjöröviga vassbåtsresa.
Och ser man på maken, Bertil kliver upp på scen och spelar såväl:
-Slav som blir inmurad i kinesiska muren
-Provspängare av dynamit i Alfred Nobels labb
samt
- Mary Anderson, kvinnan som körde runt i ett regnigt New York och snilleblixtade fram världens första vindrutetorkare.
Hyvel-Bengt styr honom fram och tillbaka, fram och tillbaka över scen på en rullande tunna.
Alltihop till tonerna av Bohuslän Big Band, ett tretton man starkt storband.
Så sjukt bra alltihop.
Och hur många var vi i publiken, trettio kanske?
En sån här pärla, och dessutom gratis, synd att inte fler hittade hit.

Men det fanns iallafall en som var glad över typiskt småskalig konkurrens om scenframträdandena.

Blå slingan, fredagssolsken och lä bakom klippor.
Fiskebåtarna dunk-dunk-dunkar ut, dunk-dunk-dunkar in.
En kör i cirklar mitt i gattet.
Huggormarna har krupit under jord, isen har lagt sej på pölarna.
Mera minus.
Mera ljus.

Idag är elen dubbelt så dyr som igår.
En krona kilowatten.
Imorgon kostar den två.

Novembermörkt och dystert, mörkret börjar falla redan vid halvfyra, idag försvann solen bakom vattentornsträden redan vid halvtre.
Utehäng är givet helgerna nu, och då gäller det att vädret är med oss, alla båtar är ordnade och innebandyschemat är glest.
Eller.. glest?
Att innebandyschemat är snällt, kan vi säga.

Efter middagen går Elis och Bertil rakt in och sätter sej framför brasan.
Tysta sitter dom där och bara stirrar in i elden.
Förhäxande lågor.
Som vid en lägereld i skogen.
Men… november ger oss inte mycket skogstid.
Åtminstone inte i år.
Inte en svamp har vi plockat heller, på hela hösten.
Höst?
Det känns som vinter inomhus, men häromdagen stod det i tidningen att det fortfarande var meteorologisk sommar här hos oss.

Väderprognosen till helgen säger snö.

Den här kommer hem från skolan, plockar direkt boken jag just varit på biblioteket och lånat, och kryper upp i soffan.
Hoppsaskutt i mammahjärtat.

Annars läser vi Snösystern tillsammans nu.
Eller läser och läser, från min sida blir det mest ett grötigt snörvlande såhär mot slutet av boken, Bertil klappar mej över håret och säger: “lugn mamma, såja” och så läser han högt själv istället när min röst inte kan.
Finaste boken i världshistorien.
Stenhjärta har den som kan läsa den utan att fälla en tår.

…eller vi kan kalla den VABB AV GULLIG.

Att leta i arkivet efter annat kan plötsligt ge såna här pärlor.

Vantar-på-kontoret-säsongen har börjat så smått.

Soff-frukost, med tänt i brasan och Vinterstudion på teve, bästa sortens morgon.
Och sen: Poängpromenad, farmormiddag och morfarkväll.
Livet är lugnt.

Vårlatapas, Vårlafamilj, Vårlakväll.

Höstövergiven strand, ilandfluten apelsin och novemberblommande blommor.

Det är den varmaste novemberdagen i mannaminne, 16,7 plus i Gladhammar (var det nu ligger? hälsar geografinörden som kanske inte är så nördig trots allt).
Luktärterna frodas i trädgården trots en frostnatt häromsistens, och tomaterna hade jag kanske inte ens behövt plocka in.

Och plötsligt:
En after work hos Frallan och Jessica, en fortsatt fredagskväll på Ani Difranco-feelingen jag haft hela dan.

…har startat upp igen.
Doppbläck och vasspenna mot Jul på Båle 26 och 27 november.

Idag har fabriken fredagsfeeling och har samtidigt lyssnat igenom alla Ani Difranco-album som Spotify har att bjuda på, minnts gamla dagar och kvällar på Gotland och i Umeå, samt sjungit med å det vildaste.

Ett par misstags-bläckplumpar för mycket får det vara värt.

Ett ljus för farfar Bertil ikväll.