Andas.
Finnas.
Kramas.
På ett stilla hav.

When I was just a little girl
I asked my mother, what will I be
Will I be pretty? Will I be rich?
Here's what she said to me

Que sera, sera
Whatever will be, will be
The future's not ours to see
Que sera, sera
What will be, will be

When I grew up and fell in love
I asked my sweetheart what lies ahead?
Will we have rainbows day after day?
Here's what my sweetheart said

Que sera, sera
Whatever will be, will be
The future's not ours to see
Que sera, sera
What will be, will be

Now I have children of my own
They ask their mother, what will I be
Will I be handsome? Will I be rich?
I tell them tenderly

Que sera, sera
Whatever will be, will be
The future's not ours to see
Que sera, sera
What will be, will be
Que sera, sera

Que Sera Sera - Doris Day.
Självklart hade Camilla valt Que Sera Sera till inledningsmusik.
Jag log och grät och kramade schersminbuketten i min hand och att se två små flickor säga hejdå till sin mamma och att se en mamma säga hejdå till sin lilla flicka är så oändligt sorgligt att luften i Harplinge kyrka nästan tog slut.

Människan min.
High-fiva gammpåven, så ses vi en dag.

Kolla här vad Inglund snickrat ihop!
Han som ville ha längst-bak-i-båten-utrymmet fritt för “blöta ungar som badar stäckigt”, samt “vem vet om vi kommer åka till Fladen och fiska makrill, då blir det klabbigt” fick vika ner sej för hon som ville ha en sittplats utomhus och inte bara inne bakom tak och skjutdörr.
Antal sommarmorgnar i solen vid relingen vs antal eventuella Fladenturer vann på utklassning.
Jag har fått min morgontebänk!

Sommarlovsungar sover i tält och friggebodar, tar bussen in till stan och Fästningsbadet, sparkar fotboll och kvällshänger i hamnen, samt råkar under stort fnitter tända discolampa halv två på natten när dom smugit in i huset för att bära ut x-box.
Sommarlovsungar lever sista-sommaren-innan-de-får-sommarjobba-liv.

Möt Yoshi Cooper, den sötaste lilla Buabesökbebis som sommaren har sett.
En dag kanhända blir du Buabo på riktigt, Yoshi.
Den dagen blir en bra.

Pyjamasbyxan och de första bären från vårt land.

En död fågel, en varjedagsbadande Kristina och några påpälsade seglare.
Hamnen en måndag i juni.

Junikväll på Västkustvallen.

Finkarna gick ut som sextiofemte och sista lag i årets Buatrôv, och hon som tillbringade första halvan av dagen på jobb borta på bruket (och som därför också bett om den sista starttid som fanns att tillgå) fick cykla ikapp och sladda in alldeles lagom till station nummer två nere på Sunnerstranna.
Flytta-nonstop-med-sugrör-stationen.
Sen följde resten av det åtta kilometer långa trôvet med såväl huvudräkningshaveri som vattenflytt, blandat med ogooglingsbara frågor som att identifiera Sanna Marin och Sebastian Samuelsson på ögonen, samt leta i bakhuvudet vad det egentligen står på den lilla gula vägskylten ett par kilometer innan Bua.

Och Finkarna (som självsäkert satsade på topp femtionio) KOM TVÅA!
Sicken succé.

Nästa år.
Nästa år har Alexandra ledigt från sina teaterrepetitioner i Falkenberg och sju poäng upp till tätstriden kommer bli en enkel match.

Idag öppnade Södra grindarna för ungar och respektive att komma in och se vad farsorna och morsorna gör på jobbet egentligen.

(Ja, barn, de gör väl det vanliga? Blåser gigantiska såpbubblor, målar av sodapannan på pappersmassans slutprodukt, målar prideflaggor på kinderna, hämtar gratis glass i hemglassbilen. Sånt.)

När jag blir stor vill jag jobba på pappas jobb.

Stor dag ändå.
Pollenpojken skördar sin första egenodlade gurka.

Ett styck strandhäng.

Sommarlovets första.

Du ska inte tro det blir sommar.
Den blomstertid nu kommer.
Och Goliat.
Inte ett öga torrt.

Ut i sommaren allihopa!

Vabb av en styck host- och pollenpojke, med en styck okänd öronåkomma som åtminstone ser ut att vara ganska otrevlig.

En regntung junikall dag med Bertils klass på stranden.

Vänta lite, säger Bertil och överger sin kvällsmatstallrik i uterummet.
Jag ska bara plocka lite busar!

Tjuvar/busar, same same.

Nationaldag och Apple Bay Day ett stenkast bort, Danny Saucedo sjunger från scenen och mina ungar hoppar hoppborg och trängs.
Jag, lätt folkskygg på äldre dar, hänger tacksamt längre bort i Apelviken istället, drar på mej Olles-tröja och tar bilder av den hängigaste as-you-are-restaurangen jag vet.

Hur länge kommer det dröja innan den här lille trädgårdsmästarwannaben SJÄLV förstår när det är dags att plantera ut små inomhussådder så dom inte dör trångboddhetsdöden, samt tar ansvar för att desamma sedan vattnas med jämna mellanrum så inte uttorkningsdöden kommer (när dom nu klarade den där första faran) enbart pga att pappan ändå har någon slags grönfingervett i kroppen?

Doften här.