Vänta lite, säger Bertil och överger sin kvällsmatstallrik i uterummet.
Jag ska bara plocka lite busar!

Tjuvar/busar, same same.

Nationaldag och Apple Bay Day ett stenkast bort, Danny Saucedo sjunger från scenen och mina ungar hoppar hoppborg och trängs.
Jag, lätt folkskygg på äldre dar, hänger tacksamt längre bort i Apelviken istället, drar på mej Olles-tröja och tar bilder av den hängigaste as-you-are-restaurangen jag vet.

Hur länge kommer det dröja innan den här lille trädgårdsmästarwannaben SJÄLV förstår när det är dags att plantera ut små inomhussådder så dom inte dör trångboddhetsdöden, samt tar ansvar för att desamma sedan vattnas med jämna mellanrum så inte uttorkningsdöden kommer (när dom nu klarade den där första faran) enbart pga att pappan ändå har någon slags grönfingervett i kroppen?

Doften här.

Bryggseglarlunk, med ny båt till gamla grannar, krabbfiske, trappdopp och lilarosa stilla hav.

En sväng hemom och kolla på dom här!

Att vakna utan en enda annan båt bredvid, se dimman rulla bort och låta årets första bad bli ett naket morgondopp i viken på Sunnerö.

Sommarens första.

Det är juni, men känns mer huttrande höstlov.

Det är junis första dag och du finns inte mer.
Det är en så absurd känsla att jag inte ens tror på det, först.
För jag sätter mej ner i min hängstol i uterummet med en kopp te och känner instinktivt att jag ska titta på facebook.
Jag gör aldrig det, tittar på facebook, jag lämnade facebook för flera år sen.
Nu är det som att jag bara ska det, så jag gör det, jag går in på facebook och jag behöver inte scrolla länge.
”Nu är du i en annan del av världsalltet.
Min älskade syster, som burit mig genom livet.
Nu är du en glittrande kosmoskatt som dansar över himlavalvet.
Jag ska bära dina döttrar så som du burit mig. Du finns kvar här i dom. Jag kan se dig i deras ögon. Så nära men ändå så långt borta.
Jag längtar så tills vi ses igen.”
Så skriver hon, din lillasyster, och jag stirrar och stirrar.

Jag visste inte ens att du var sjuk.
Du, DU ÄR JU MIN MÄNNISKA, och jag visste inte ens att du var sjuk.
Du är den jag alltid har som exempel, den jag jämt berättar om att det kan gå flera år mellan vi ses, men när vi sen ses är det som att vi bara fortsätter där vi slutade, att tiden däremellan var nån eftermiddag, bara.
Nu har det gått dom åren.
Och du dör innan jag får ändan ur vagnen och kör ner till dej.
OCH JAG ÅNGRAR MEJ JAG ÅNGRARÅNGRARÅNGRAR, det är ju så oerhört lätt att ringa, varför gjorde jag inte det?
Varför visste jag inte ens att du var sjuk?
Jag VILL ringa, hälsa på, spola tillbaka, jag ångrar mej, jag vill ha dej i mitt liv.
Jag vill ha dina ord, dina kramar, dina flabb.
Fast jag vet precis vad du skulle säga.
Jag brukar ändå jämt ha dej i bakhuvudet.
Vad hade Camilla sagt?
Flabbat och skakat på huvet, hade du gjort, åt det mesta.
Kör bara. Vad andra tycker? Sen när bryr du dej om vad andra tycker?
Kosmoskatt.

Tjejerna. Jag kan inte sluta tänka på tjejerna.
Dom och du.

Nu är det för sent, men jag hade ändå inte behövt ringa dej för att tala om att du är min människa.
Det visste du, och nu tänker jag gå all in på att du finns här runt om mej, finns runt alla dom som älskade dej.
Finns runt dina flickor.
Jag vet att det var du som viskade in i mitt huvud att jag skulle gå in på facebook idag.

Listen,
I am singing with the birds now,
They taught me what it's all about.
Come sing this ol' melody.
Feel me,
I am dancing with the wind now,
And I'm starting to get the groove,
Go put on your dancing shoes and join in,
for a swing.

Hear this,
I even tried out being rain once,
and oh how great it was,
to fall into the summer night.
I've been,
staying close by,
this whole time,
to make sure that you're alright.

And I told you,
when I come back,
in another form,
you'll be the first one to know.

(Nü Fiona, For the ones I love.)

En fantastisk doft fyller hela huset efter två födelsedagar och en mors dag.
Bästa läxplatsen är tagen.

Äntligen här igen.
Med de här.
I detta.

Omslag på posten!

Men… säger Ruben (och sträcker sej efter den lilla påsen med gråa små soldater och en stridsvagn som jag hittade på superrea för bara tio spänn och tänkte: Bingo! Här har vi lite krigsleksaker han kan slarva bort!)
Alltså… det här är väl Rysslands flagga? Har ni köpt ryska soldater till Bertil?
Jomense det hade visst den här totalt flagg-okunniga mamman gjort.
Dock är mamman även konstnär och har numera målat över det vita fältet med svart samt även kollat med barnens kusin Gustav som kan varenda flagga i hela världen, och Gustav har meddelat att denna nya flagga inte existerar, så nu har Bertil helt enkelt leksakssoldater från ett leksaksland.
Som han kan slarva bort.

Det här lilla födelsedagsbarnet fick vakna i båten, han log märkligt brett i sömnen när vi började sjunga för honom där han bullat in sej i en egenbyggd koja hela natten.
Han öppnade glasfåglar och vattenkanna och pappas gamla iphone och LEKSAKSSOLDATER FRÅN LEKSAKSLAND.
Sen fick han leklandseftermiddag med flaggmästarkusinen och hans posse innan kvällen kom och vindruvsrankor, mormorpioner, teaterbiljetter och fruktkorgar vällde in.

En oerhört fin födelsedag, veckans andra också.

Bertils åttaårsönskelista:
-Blommor.
-Krigsleksaker.
-”Att vi ska klara oss på bara det vi själva odlar”.
Märklig kombination.
Men på önskelistan står också att vakna i båten på sin födelsedagsmorgon, och det är vad vi preppar för ikväll.

Alltså, det här med Glamsten.
Nuförtiden är det en utmärkt rödmarkerad stig hela vägen fram till Hallands största flyttblock, men när vi var små var det inte så enkelt.
När vi var små gick vi ut på upptäcksfärd i obanad skog, i jakt på storstenen.
Länge letade vi utan att se skymten av nåt jättekast, till slut hittade vi en sten och pappa ba: Det måste la va den här? och vi ställde upp oss framför kameran, Lisa och jag i våra träningsoveraller, vid stenen.
Hallands största.
Trodde vi.

För ja, idag hittade vi ju den.
Den riktiga.
Och jag trodde inte jag skulle bli dra-efter-andan-förvånad, men det blev jag.
Den var skitstor.

Men när jag hittade den gamla bilden på min barndoms Glamsten ser jag ändå att den är rätt lik.
Om jag och Lisa skulle vara ett par rejält överdimensionerade mellanstadiebarn anno 1989 som står på samma sten där min avkomma sitter och fikar 33 år senare så kan jag fatta om pappa utifrån sedda bilder kunde tro att det var rätt sten vi hittat.

En födelsedag helt i min smak.
Regnprognoser som blir sol (med en och annan regnbåge), skogsutflykt till Hallands största sten Glamsten (och den var stor!), getkillingsgos på Stättared, sättpotatis i jorden när min minste till middagen önskar “att vi kan klara oss på bara det vi själva odlar”, samt en stormig kväll och natt i båten med film och vaggning till sömns.

Schersminen håller på att spricka ut, det luktar äppelblom och syren i hela trädgården och vi äter middag på altanen ikväll.

Nio bast fyller den här lille gudsonen of ours.

Söndagsutflykt till utsocknes grannhamnar.