Det blir successivt tillskott på tillskott till högläsningssoffan ikväll.
Spännande upplösning, hur ska det gå för Katinka och hennes kompisar?
Ska Tyranius lyckas förgifta hela Människoland eller ska Drottningen hinna emellan?

Det här är oerhört mysigt.
Oväderstristesshelgen är förlåten.

För ett år sen hade vi tre veckors minusgrader.
Då isfiskade vi på Björkasjö, tände lägereldar i skogen och åkte skridskor på havet.
Havsabborrarna simmade under oss, sparken som följde med huset när vi köpte det fick sladda runt utanför Båle kulle mot horisonten och ungarna undersökte fascinerat alla isvulkaner som ploppat upp.
Nu har de senaste helgerna sett ut såhär.

Iskallt sidledes regn, innebandyträningar (Mattias halltid är massiv) och ungar som mest sitter med telefon.
En kort sväng idag till Blomsterstugan i Sanddamm för några fönsterträd, och ja, det var den helgen.

Ny Jan Lööf-bok på bibblan och ruskväder lagom till ledig helg.
Igen.

Nio komma två säger telefonen och elva komma två säger distansen.se och jag tänker att jag borde sätta på Runkeepern för att mäta exakt men jag hatar när den säger hur långt jag kommit var femte minut och det kanske man visserligen kan stänga av men mest av allt undrar jag hur i hela friden det gick till att jag blev en person som bryr mej om kilometrar och så tänker jag att jaja, bara jag åtminstone inte blir en sån person som lägger upp löprundor.

Och DÄR var jag klar med årets bokföring.
Solsken på näsan i uterumslä.

Stormvindar friska och sex kilometers kryssande runtom i skogen.

Imorgon bitti kommer regnet.
Ikväll får ni vara ute hur länge ni vill.

Blå timme runt Tollvik.
Från morgonmörker vid Hagalid till soluppgång över hamnen.

Det här är nuförtiden den enda typ av luftfarkost vi vågar använda oss av ens såhär några hundra meter utanför ett svenskt kärnkraftverks no-go-zon.

Skolhemväg i vitt.

Stormen Malik brötade på bra inatt, men trots närapå orkan i byarna lyckades den inte välta mer än en grill hemma hos oss.
I hamnen var båten var väl surrad och i lä bakom sjöbodarna, till skillnad från andra stackars sönderblåsta segel och kapell.
Ute på stenpiren gick det gäss på bägge sidor av träbryggan och en stackars brännmanet låg stilla bland smutsiga grästuvor.
Inte den värsta storm jag sett.
Men jag är glad att det inte är jag som bor i nån av båtarna i hamnen, så jag slapp sova där inatt.

Röten båtbadbrygga no more.
Nu står kaptenen och snickarpappan i garaget och sågar till ny.

Det drar i knutarna, men än håller sej det ordentliga ovädret nånstans ute på Kattegatt.

The Mississippi delta is shining like a national guitar.

Första strofen och jag gråter nästan.
Rebecka Törnqvist (som jag alltid älskat) gästar På Spårets husband Sahara Hotnights (som jag alltid älskat) och dom kommer att sjunga Paul Simons Graceland.
Som jag alltid alltid älskat.

Det är fredagskväll och Glans/Abadi utklassar Arve/Pozar, soffan och filten och brasan värmer, och jag tänker att det är synd att jag knappt aldrig längre lyssnar på album i sin helhet.
Alla mina skivor som står där orörda, det jag la enskilt mest pengar på för tjugo år sen, album i ordning där jag började nynna på nästa spår redan när den föregående tonade ut.
Joni Mitchell.
Ryan Adams.
Ani Difranco.
Paul Simon.

Det åks till Båstad och Budapest och Johannesburg och jag längtar till världen.
I Budapest har jag inte varit.
Det var en smula nära att vi åkte dit jag och barnen när vi var ute och tågluffade sommaren 2018, när vi stod i Wien och dividerade om vart vi skulle härnäst, men det föll på värmeböljatrötthet och större längtan till alptopp än storstad.
Inga mer städer ALLS NÅNSIN, kan ha varit ett starkt argument från barnamun.
Och vi besökte visserligen fantastiska Valencia sommaren därpå, men sen kom en pandemi och det där med nånsin kan de ha fått äta upp.

Hämtatidigt och dratillsanddamm och tavarapåvädret inför helgens utlovade trettioåtta sekundmeter i byarna.

Stundom dyker extra fina hälsningar upp.

Så rädd att missa bägge jobben jag hade inbokat dessa omikronsexplosionsveckor, men se, åtminstone det andra lyckades jag bli frisk till!
Fem gengångare som spelat samma pjäs på Helsingborgs stadsteater sedan premiären 1883.

Ordning sånär återställd.
Båda barnen går i skolan, pappan har sin sista hemmajobbardag och jag ser min chans till promenadsällskap på lunchen innan nämnda sällskap kryper in i elfabriken igen och lämnar mej ensam på hemmakontoret.
I hamnen är det lä och vårkänsla.
Inte en enda husbil.
Bara fyra gubbar som står och munhuggs hjärtligt kring en båt.