Så rädd att missa bägge jobben jag hade inbokat dessa omikronsexplosionsveckor, men se, åtminstone det andra lyckades jag bli frisk till!
Fem gengångare som spelat samma pjäs på Helsingborgs stadsteater sedan premiären 1883.

Ordning sånär återställd.
Båda barnen går i skolan, pappan har sin sista hemmajobbardag och jag ser min chans till promenadsällskap på lunchen innan nämnda sällskap kryper in i elfabriken igen och lämnar mej ensam på hemmakontoret.
I hamnen är det lä och vårkänsla.
Inte en enda husbil.
Bara fyra gubbar som står och munhuggs hjärtligt kring en båt.

Sista karantänsrastningen.
Jag låter bli att skriva “för den här gången”.
Tokblundar åt tidningsartiklar som påstår att man kan smittas av nåt påhitt som heter omikron två trots att man redan haft omikron ett.

Barnen är lite halvpeppade på att gå tillbaka till skolan.
-Hur länge är det kvar till sportlovet?
-Ja, få se nu, det är runt den 20 februari, och nu är det 23 januari, så det blir väl typ fyra veckor.
-Till vadå?

Helt normalt disträ igen.
Skönt.

Tre av fyra har nu fått sina positiva pcr-domar.
Och idag är sista karantänsdagen för di små.
Imorgon får bägge gå tillbaka till skolan.
Jag och Mattias harvar härinne ett par dagar till.
Men jag ser ljuset.
Och en vår där jag kan gå ut och ta varenda jobb som bjuds som en upplyft och skimrande antikroppsdrottning.

Den rastlöse “känner sej bättre” och “måste” ner till båten och skruva bort röten badbrygga.

Det här är vad som blev av den här dagen, istället för jobb på Malmö opera.
Krypa på buskar och hacka is.
Så sur på världen och tajmingen och en egenföretagares icke befintliga ekonomiska skyddsnät.
Men, ja, solen skiner.
Vi är inte döende.
Och min själ om vi inte hittar en januarividekiss.
Hopp om vår och ett liv bortom den här skiten som gör en långsam tur till fyren till en hisnande Iron Man-promenad.

Maratontittning av jättemånga Hjälp, vi har köpt en bondgård-program.
Och nån kommer just dragande med hittad lördagsgodisgömma.

Två friska barn och två sjuka föräldrar.

Det må se varmt ut, men skär genom märg och ben.
Ett par minuter stod jag utomhus vid Veddige vårdcentral och väntade på påfyllning av självtester som strax meddelades helt slut, och frös så jag skakade.

Utflyktsväder schmutflyktsväder.
Stormsol, är vad det är.
Fyra plus, känns som nitton minus.
Kanske lika bra, när kroppen inte orkar riktigt.

En kopp te under filt i uterumslä, däremot.

Fina farmor kör hit med matleverans och extragodis och gröna äpplen och allt.

Såhär ser dagarna ut nu.
Pyjamas på lilleman dygnet runt, jag och han under filt framför brasan medan pappan jobbar inne på hemmakontoret och mittemellan kopplar upp sej för hemundervisning på andra våning.

Och igår kväll började min hals skava.

En bekräftad.
Oddsen på att vi om ett par dagar har minst ett par till är inte skyhöga.

Tiotusensjuhundranittiofem steg.
Trots småregn och stormbyar blev vi inga innesittare idag heller.

Drönarlarm över Ringhals.
Polisbilar patrullerar i socknen.
En piketbuss på Bua strand.
Militärhelikopter hovrar uppe vid slingan.

Vad gör ryssen?
Är det Greenpeace som ser sin chans att skapa opinion?
Ska jag bli en prepper?

Ikväll ser vi på Nedsläckt Land på SVT.

Stor uppslutning till Rubens gympalektion.

Ett dygns feber och huvudvärk är över.
Skolmappen är öppnad!
Men pyjamasen är kvar på.

En promenad om dagen ur karantänshuset.

“Mamma, jag hör mitt hjärta slå JÄTTEHÖGT fast jag inte har sprungit fort eller NÅNTING!”

Bertil down.
38,5 och “ont i fingrarna”.

PCR-test vid Veddige vårdcentral.
Brasa.
Och högläsning ur Kvart över Dimman.

Smal lycka: Hela sexan är ordinerad hemundervisning, vilket betyder att den här, nu friske ungen, inte får frånvaro för denna veckans skolgång. Vi kör länk!

Bokat!
Hoppas att all denna ofrivilliga symtomfrånvaro inte strypt våra chanser att få två dagars skolledigt till en marsweekend i Branäs.