Äntligen.
Den är här.

Astrid vann två skraplotter, i övrigt kammade vi noll.
Men vi har tagit hem kompis- och livslotteriet, och det är jag nöjd med.

En smula slutspurt på en i övrigt oerhört lugn julrusch.

Peters årliga poängpromenad plus skogsgrill.
Och min själ om det inte kom en smula nysnö också.

Det håller för sten, det håller för pinnaben.

-Mamma, det här man gjorde med gaffeln, det var SATISFYING.

Chokladkulor, gammpynt från Ambjörntorp och ett syslöjdsbroderat englandshjärta.

Solen går ner och dimman lättar.

In i dimma, ner i träsk, finna, hugga.

Fyra grader Vesterhav.

Denna sorgesamma och hoppingivande berättelse, imorgon premiär på Helsingborgs Stadsteater.
Jag trodde jag skulle klara mej undan tårar i jobbmode och med kameran som barriär, men icke då.

Och gråtfesten fortsatte härhemma.
Men då i form av sjuåring som fullkomligt bröt ihop över det faktum att jag hade fått se Bröderna Lejonhjärta på teater och inte han.

Digitalt luciatåg, corona edition.

Ett dygn i Göteborg, sponsrat av herrmiddaggängets Liverpoolkassa.
När de inte kunnat åka dit på två år på grund av nivetvad, så tar de med sina fruar på hotell och middagsgalej istället.
Nästan som gratis, om man lite glömmer bort att varje gubbe tippar för 500 spänn var sjätte vecka.

Jag får inte nog av den här kvällens vidunderlighet.

Mjukt och tyst.

Den här kvällen:
Som jag minns alla mina vintrar när vi var små.

Noll sekundmeter och sakta singlande snö.