Det håller för sten, det håller för pinnaben.

-Mamma, det här man gjorde med gaffeln, det var SATISFYING.

Chokladkulor, gammpynt från Ambjörntorp och ett syslöjdsbroderat englandshjärta.

Solen går ner och dimman lättar.

In i dimma, ner i träsk, finna, hugga.

Fyra grader Vesterhav.

Denna sorgesamma och hoppingivande berättelse, imorgon premiär på Helsingborgs Stadsteater.
Jag trodde jag skulle klara mej undan tårar i jobbmode och med kameran som barriär, men icke då.

Och gråtfesten fortsatte härhemma.
Men då i form av sjuåring som fullkomligt bröt ihop över det faktum att jag hade fått se Bröderna Lejonhjärta på teater och inte han.

Digitalt luciatåg, corona edition.

Ett dygn i Göteborg, sponsrat av herrmiddaggängets Liverpoolkassa.
När de inte kunnat åka dit på två år på grund av nivetvad, så tar de med sina fruar på hotell och middagsgalej istället.
Nästan som gratis, om man lite glömmer bort att varje gubbe tippar för 500 spänn var sjätte vecka.

Jag får inte nog av den här kvällens vidunderlighet.

Mjukt och tyst.

Den här kvällen:
Som jag minns alla mina vintrar när vi var små.

Noll sekundmeter och sakta singlande snö.

Fredagkväll, tända ljus och ytterligare snöfall.

Drömmen om en vit jul förblir nog en dröm, men en vit mammafödelsedag fick vi!

Galastasser och håruppsättningar i Stadshotellets spegelsal, där Loza foundation dukat upp till kalas.
På varje bord en bild på ett utsatt barn från Nordmakedonien, där Sabina på Loza och hennes volontärer och sponsorer hjälper utsatta människor till ett bättre liv, ett liv bortom inlåsthet och ovärdiga institutioner.
Barnen på borden, ditt möjliga framtida fadderbarn.
Berättelserna är många och starka, tårar trillar såväl på finklänningar som bakom kamera.

Imorgon öppnar Galleri Loza, det går fint att bege sej dit och buda på konstverk.
Många bäckar små.