Galastasser och håruppsättningar i Stadshotellets spegelsal, där Loza foundation dukat upp till kalas.
På varje bord en bild på ett utsatt barn från Nordmakedonien, där Sabina på Loza och hennes volontärer och sponsorer hjälper utsatta människor till ett bättre liv, ett liv bortom inlåsthet och ovärdiga institutioner.
Barnen på borden, ditt möjliga framtida fadderbarn.
Berättelserna är många och starka, tårar trillar såväl på finklänningar som bakom kamera.

Imorgon öppnar Galleri Loza, det går fint att bege sej dit och buda på konstverk.
Många bäckar små.

Dagens andra, i de två minusgraderna som med nordanvindens hjälp känns som tjugo.

Trettio tappra själar var det som gav sej ut på poängpromenad i arktiska iskylan idag, vi var en åttondel av dom. Synd på så rara ärtor som stod framdukade uppe hos Rydstens, med den godaste kakbuffé som går att uppbringa och varm äppelmust därtill.
Detta blev höstens sista promenad, vi ställer in nästa veckas, som skulle varit den sista.
Om inte denna solstrålande dagen lockade fler än trettio, gör inte nästa veckas regnprognoser det heller, och då övergår engagemanget vinsten.
Så väl mött igen till våren!

En svanskotevurpa fick det vara värt att få vara ute på tu man hand med mittemellan.

Annars får du tusen hål i nacken.

Det är min själ inte var vinter vi får så mycket snö att vi får skotta gångar till olika delar av tomten.

En grillar kvällsmat i öppna spisen och en Ernst-pyntar huset så mycket han får och förmår.

Rosa himmel och snörök.

Vissa morgonpromenader till skolan gör mej lite extra glad.

Rödmarkerade vägar i kartappen, skräckhistorier i media om bilister som suttit fast på E6 utanför Kungsbacka under tolv timmar inatt, inställda tåg och bussar i hela Halland.
Och jobb i Göteborg.

Men fram kom jag och solen sken.
I Wallenbergssalen på Medicinareberget delades det ut pedagogiskt pris och forskningspris och avhandlingspris och synergipris och ett koppel hedersomnämnanden, samt föreläsningar av pristagarna (Heather Reese som fick mej att köpa en drönare dagen efter jag fotograferat henne med sin, Henrik Nilsson aka Mycket Trevlig Svampkille™ och Deliang Chen som förklarar så pedagogiskt och bra om jordens klimat och tipping points) innanför snö och strålande sol.
Och tårta.

Den tårtan satt oerhört bra inför trafikstockningen längs Toltorpsdalen hem.

En varm brasa, en fin familj och såväl Maleficent som Liverpoolmatch, medan stormen viner och drivorna växer och växer utanför.

Den finaste bok jag har i min ägo är Snösystern av Maja Lunde och Lisa Aisato.
En alldeles makalöst fin adventshistoria, i 24 kapitel, med de allra vackraste illustrationerna till.
Fyra stycken ska det komma, en för varje årstid, och nummer två har jag längtat och längtat och längtat efter sen Solvokteren kom ut på originalspråket norska 2020.
Men den kommer ju aldrig på svenska.
Andrea på biblioteket sökte åt mej. Och i Värmland hade de ett norskt exemplar.
Eftersom biblioteket erbjuder fjärrlån kunde hon beställa hem den åt mej.
Och nu är den här.
Jag har inte öppnat en bok mer andäktigt sen jag julen 2019 öppnade paketet med Lisa Aisatos Livet Illustrert (även den på norska pga fanns inte på svenska då) och nu har jag och Bertil högläsning.
På bokmål.
Eller, i en sida hade vi högläsning på bokmål (till min stora fröjd men till hans ständiga frågepickande och stämningsavbrytande), sen fick jag lov att börja försvenska det hela.
Det går ganska bra.
Jag vet inte vad torden, blaff och øyenstikker är, men sulten, skalk och lommen är ord som min nordhalländska uppväxt lärt mej redan från början.
Jag älskar den här boken.
Bertil älskar den här boken.
Låt den aldrig ta slut.
Eller, låt den ta slut inom 23 dagar för det är så långt och inte längre ett fjärrlån varar från ett värmländskt bibliotek.

Snökaos och studiedag på samma dag.

Tända-ljus-morgon med vinterns första vita.
Vi klädde på oss overallerna och gick hemifrån tjugo över sju idag.

En kan resa på många sätt, sa Bertil Svahn när jag mötte honom denna kyliga treminusmorgon bland stigande sol och vasstrån på Båle.
En behöver inte ge sej ut, en kan resa genom böcker och så.

Precis så är det.
Att resa har länge varit mitt guilty pleasure, det jag lagt mest pengar på.
Sen kom coronan och pengarna tröt samtidigt som gränserna stängdes.
Jag behövde inte ens det första till det andra längre.

En gång klev jag och Bertil Svahn iland på Porto Santo samtidigt.
Vi kunnom väre di första Buabora på denne ön, sa Bertil då.
Och det försvinner ju aldrig.

Tänk.
Alla pengar jag inte måste tjäna genom att gå till biblioteket istället, och försvinna in i än den ena, än den andra världen.

Och alla platser som inte är vackrare än den här jag bor på.

Den här tiden ändå.

Förra veckan hade jag tre rätt på poängpromenaden.
Det var dom tre jag kunde, resten gissade jag alltså fel på.
Duktigt ändå.
Fel på samtliga gissar.
Idag däremot, drämde vi till med alla rätt.
Och Mattias dessutom med exakt på siffran rätt på skiljefrågan.
Svårslaget.
Och frampå eftermiddagen dök Pernilla upp med ett förstapris till den skallige:
Fyra tjusiga hårprodukter från Salong Sisarn.
Och utöver det, ett andrapris till den glutenintoleranta:
Två påsar mjöl från Kvarnbageriet.
Vi tackar och bockar och byter, och laddar inför nästa helg.

Första advent och iallafall några timmars innebandyfri söndag.

Vinterkräftskiva!
Ultimat årstid ändå när man kan ställa ut nykokt kräftgryta på trappen för nedkylning.