En varm brasa, en fin familj och såväl Maleficent som Liverpoolmatch, medan stormen viner och drivorna växer och växer utanför.

Den finaste bok jag har i min ägo är Snösystern av Maja Lunde och Lisa Aisato.
En alldeles makalöst fin adventshistoria, i 24 kapitel, med de allra vackraste illustrationerna till.
Fyra stycken ska det komma, en för varje årstid, och nummer två har jag längtat och längtat och längtat efter sen Solvokteren kom ut på originalspråket norska 2020.
Men den kommer ju aldrig på svenska.
Andrea på biblioteket sökte åt mej. Och i Värmland hade de ett norskt exemplar.
Eftersom biblioteket erbjuder fjärrlån kunde hon beställa hem den åt mej.
Och nu är den här.
Jag har inte öppnat en bok mer andäktigt sen jag julen 2019 öppnade paketet med Lisa Aisatos Livet Illustrert (även den på norska pga fanns inte på svenska då) och nu har jag och Bertil högläsning.
På bokmål.
Eller, i en sida hade vi högläsning på bokmål (till min stora fröjd men till hans ständiga frågepickande och stämningsavbrytande), sen fick jag lov att börja försvenska det hela.
Det går ganska bra.
Jag vet inte vad torden, blaff och øyenstikker är, men sulten, skalk och lommen är ord som min nordhalländska uppväxt lärt mej redan från början.
Jag älskar den här boken.
Bertil älskar den här boken.
Låt den aldrig ta slut.
Eller, låt den ta slut inom 23 dagar för det är så långt och inte längre ett fjärrlån varar från ett värmländskt bibliotek.

Snökaos och studiedag på samma dag.

Tända-ljus-morgon med vinterns första vita.
Vi klädde på oss overallerna och gick hemifrån tjugo över sju idag.

En kan resa på många sätt, sa Bertil Svahn när jag mötte honom denna kyliga treminusmorgon bland stigande sol och vasstrån på Båle.
En behöver inte ge sej ut, en kan resa genom böcker och så.

Precis så är det.
Att resa har länge varit mitt guilty pleasure, det jag lagt mest pengar på.
Sen kom coronan och pengarna tröt samtidigt som gränserna stängdes.
Jag behövde inte ens det första till det andra längre.

En gång klev jag och Bertil Svahn iland på Porto Santo samtidigt.
Vi kunnom väre di första Buabora på denne ön, sa Bertil då.
Och det försvinner ju aldrig.

Tänk.
Alla pengar jag inte måste tjäna genom att gå till biblioteket istället, och försvinna in i än den ena, än den andra världen.

Och alla platser som inte är vackrare än den här jag bor på.

Den här tiden ändå.

Förra veckan hade jag tre rätt på poängpromenaden.
Det var dom tre jag kunde, resten gissade jag alltså fel på.
Duktigt ändå.
Fel på samtliga gissar.
Idag däremot, drämde vi till med alla rätt.
Och Mattias dessutom med exakt på siffran rätt på skiljefrågan.
Svårslaget.
Och frampå eftermiddagen dök Pernilla upp med ett förstapris till den skallige:
Fyra tjusiga hårprodukter från Salong Sisarn.
Och utöver det, ett andrapris till den glutenintoleranta:
Två påsar mjöl från Kvarnbageriet.
Vi tackar och bockar och byter, och laddar inför nästa helg.

Första advent och iallafall några timmars innebandyfri söndag.

Vinterkräftskiva!
Ultimat årstid ändå när man kan ställa ut nykokt kräftgryta på trappen för nedkylning.

Storpisk mot serieledarna, men det går väl ändå an när blåa känningar får göra mål.
Och förresten hade jag två ungar på plan idag.

Coming up på Teater Halland - hemmahosföreställningen Filter.

Det här är en av de coolaste människorna jag vet.
Mikael sa upp sej från jobbet som skiftchef på Ringhals, köpte en fiskebåt, och livnär sej nu som fiskare allena.
Att våga hoppa och sedan leva det som alltid varit en dröm.

Nu åker han och Henrik ut med Almy på havet, ser soluppgång i öster och solnedgång i väster (eller närapå söder på bägge så mörkt som det är nu) och andas livskvalité.

Och vi, som kan knalla ner till hamnen när Almy kommer in för dagen, och plocka hem nyfångade kravlande kräftor och nyfiléad vitling som för bara några timmar sen simmade runt ute i Kattegatt.
Vi har det bättre än vi fattar själva ibland.

Första frosten, första isvattenpölen, första halkvurpan.

Svårklätt och blåskallt och ganska snyggt i all sin kylighet.

Ny söndag, ny poängpromenad.

Klackarna i taket för Nicke och Annika på Fridas!

Åtminstone en i vår familj jublar högljutt när mamman får i jobbuppdrag att ta adventsbilder och måste plocka fram pynt en vecka för tidigt.

Och skymning med radiostyrd bil nedanför.

Ändå glad att polcirkeln är ännu längre norrut.

-Peka vart vi bor nånstans!
-Här, detta lilafärgade landet är Sverige.
-Aha.
(Snurrar, hummar, pekar på Storbritannien)
-Är det där Nordö?