Den ene sov med sina inatt och den andre sladdade jag in mellan frukost och tandborstning på fjorton minuter blankt.

Ikväll: Inga träningar eller matcher för han som numera är innebandytränare för tre lag.
Ikväll är det soffgos, middag i brasan, halvåttahosmej och gameday Liverpool för hela slanten.

Blekt oktoberljus på Chalmers kemigård och grönt laserljus en trappa upp på Fysikgränd.

Såhär glad kan man vara när man fått hänga själv med tre kompisar i friggeboden några timmar, skrivit färdigt sex fantastiska poängpromenadsfrågor och som bäst funderar på vad man ska göra till crazy hair day i skolan på fredag.

Äntligen kom dagen då Bertil fick bjuda in Alva, Moa och Belle att se på hans favoritfilm Bayala, om älvor och drakar och drakägg.
Vi bullade upp ute i friggeboden, med chips och julmust och filtar, och han fick till slut visa den för någon som uppskattar den.
(Till skillnad från mamman, som efter sisådär femton ihärdiga försök från sin yngste son helst drar sej bort från soffan för att göra något annat vadsomhelst, diska, städa, tvätta, såna livsnödvändigheter.)
Alla kan inte gilla allt.

Nu kör vi igång!
Varje söndag framöver har Rubens klass poängpromenad med start och mål vid Bua centrum mellan klockan 10 och 12.
Idag var det den första.
Nästa söndag är det våran tur, och kanhända med en extra liten Bertilledd runda vid parkeringen.
Med superbra frågor.
Eventuellt lite svårbedömda.
Vi får se.

Jag sitter med penna och papper och värker fram frågor till nästa veckas poängpromenad.
Bertil sitter bredvid och ritar.
Ååå, säger jag högt. Vad svårt det är att komma på ibland!
Jag kan hjälpa till! säger han. Jag kan hjälpa dej!
Och så tar han ett nytt papper och börjar plita.
Det tar lång tid, han är noga.
Bra att han har att göra, tänker jag och funderar vidare.
Här kommer min FÖRSTA, säger Bertil högtidligt. LÄS.

En liten kvällstur runt hamnen med en av dem jag gillar bäst.

Helt golvad i dängförkylningarnas dängförkylning.
Sen igår morse har jag bara legat platt i soffan och snörvlat, samt glott igenom hela SVT:s programserie Dreja - en kärlekshistoria, och samtliga avsnitt av Husdrömmar Sicilien.
Imorgon har jag ett jobb, men de meddelade redan idag att annan fotograf är inbokad, ingen vågar chansa på att jag hinner bli frisk.
Negativt covidtestad (samt dubbelvaccinerad OCH har haft skiten) men vad gör det?
Vanliga förkylningar är paria.
Vanliga förkylningar gör att alla andra som utsätts för mina baciller kanske också måste igenom hela stanna-hemma-åk-och-testa-dej-och-bli-hemma-ändå-så-ingen-annan-utsätts-och-måste-stanna-hemma-och-åka-och-testa-och-on-and-on-forever-proceduren.

De imponerar lika mycket varje år.
Duktiga modiga youngsters mellan 14 och 22 år som ställer upp i jurybedömd danstävling i Falkhallen.

Visserligen passerar jag på nästan varenda morgonpromenad, men ändå.
Hit har jag längtat.
Skogsungar, lägereld, klar luft och höst.

En familj, några klippor och höstlöv som fortfarande hänger på plats.

Lite populärkulturell frågesport i Teater Hallands foajé, såhär en blåsig oktoberkväll?

Hoppet om ytterligare en brittsommarbåthelg är nu släckt.

Vi har bytt taktik.
När september dalade ut var det inte lika självklart att föreslå dopp varenda kväll längre.
Ska vi ta ett dopp i månaden kanske? undrade jag. Det låter väl bra?
Nja, svarade Bertil. Jag vill helst oftare. Kanske varje dag när jag vill, och en gång i månaden när jag glömmer bort det?

Idag sken solen.
Ringhals havsvattenmätning vid intaget sa fjorton grader i vattnet, medan Hallenfurs flyttermometer visade åtta vid hamnpiren.
Min inbyggda termometer gissade nånstans däremellan.
Bertils förskräckta första fot skrek om nånting närmare nollan.

Vi får väl se hur ofta “varje dag när jag vill” inträffar.

“Vi har ekorrvecka i skolan, så jag ska ta med dom här kottarna dit.”

Tärning och schack och spelet med BARA de tråkigaste frågorna, Geni Sport.
Jag har ännu inte lyckats städa bort det.
Men det var väl tur, med tanke på vilket klientel vi hade i soffan ikväll.

Höstens förmodat sista båttur.

Under första världskriget var det ett gäng grabbar som var stationerade att hålla utkik efter fiendeskepp längst ut på Ringhals udde.
En av dem var stenhuggare till yrket, och mycket väntan och eoner av tid gav autografkarvning i berget.
Den ena unga soldaten var Paul i Per Larsagårds farfar, eller kanske Paul i Per Larsagårds pappas farbror, pappa är osäker på vilket, men det finns en gammal bild där Pauls pappa och mamma poserar framför inskriptionerna.
Har du sett dem? undrar pappa. De ska finnas längst ut på udden.

Paul i Per Larsagårds farfar, eller om det var Paul i Per Larsagårds pappas farbror, hade (när han levde) berättat att en av soldaterna bodde i Morup eller Glommen, och han hade fått gå till Långås för att ta tåget till Ringhals udde.
När kvällen kom hade han plötsligt dykt upp hemma hos sin familj igen, ryckt på axlarna och sagt att tåget, det dök aldrig upp.
Så, morgonen därpå hade han fått knalla tillbaka till Långås igen, tagit tåget som då rullade in som det skulle, åkt till Varberg och därifrån vidare med hästskjuts till utkiksposteringen.

Och se på tusan, där finns de.
Ett tiotal autografer, inkarvade i berget av stenhuggaren och hans vänner.
Tydliga och fina, jag trodde vi skulle få gnugga undan mossa för att finna dem, som jag och Bertil fick göra när vi till slut fann den igenväxta böldpestkyrkogården i Lingome.
Här står namnteckningarna svärtade och snygga som om det inte gått hundrasju år alls.

Låg sol och långa skuggor på promenad i arla morgontimme.