Höstens förmodat sista båttur.

Under första världskriget var det ett gäng grabbar som var stationerade att hålla utkik efter fiendeskepp längst ut på Ringhals udde.
En av dem var stenhuggare till yrket, och mycket väntan och eoner av tid gav autografkarvning i berget.
Den ena unga soldaten var Paul i Per Larsagårds farfar, eller kanske Paul i Per Larsagårds pappas farbror, pappa är osäker på vilket, men det finns en gammal bild där Pauls pappa och mamma poserar framför inskriptionerna.
Har du sett dem? undrar pappa. De ska finnas längst ut på udden.

Paul i Per Larsagårds farfar, eller om det var Paul i Per Larsagårds pappas farbror, hade (när han levde) berättat att en av soldaterna bodde i Morup eller Glommen, och han hade fått gå till Långås för att ta tåget till Ringhals udde.
När kvällen kom hade han plötsligt dykt upp hemma hos sin familj igen, ryckt på axlarna och sagt att tåget, det dök aldrig upp.
Så, morgonen därpå hade han fått knalla tillbaka till Långås igen, tagit tåget som då rullade in som det skulle, åkt till Varberg och därifrån vidare med hästskjuts till utkiksposteringen.

Och se på tusan, där finns de.
Ett tiotal autografer, inkarvade i berget av stenhuggaren och hans vänner.
Tydliga och fina, jag trodde vi skulle få gnugga undan mossa för att finna dem, som jag och Bertil fick göra när vi till slut fann den igenväxta böldpestkyrkogården i Lingome.
Här står namnteckningarna svärtade och snygga som om det inte gått hundrasju år alls.

Låg sol och långa skuggor på promenad i arla morgontimme.

Idag är alla på plats för första gången på hela höstterminen, skrev Bertils fröken Åsa i ett sms. Vill du komma och ta en bild på oss?
Såklart jag vill!
Det är alltid lika spännande att lyckas vara LAGOM rolig, så att inte ramla-bakåt-skratten eller hålla-för-ansiktet-tjuten eller vända-sej-om-mot-kompisarna-garven liksom tar över.

Läxläsning für alle.
Och när det är klart ska jag krypa ner under täcket med den minste och högläsa ytterligare några kapitel ur Katitzi.
Vackra vyer, te framför brasa och det här är mina bästa.

Det var oväder när jag körde hem från Sinatrakonserten i Halmstad.
Tätt regn, motvilliga omkörningar av långtradare.
Vattenplaningsskräck, jag har snurrat flera varv över vägen en gång, det vill jag aldrig göra igen.
Åttio på motorvägen, inte mer.
Gång på gång kom trafikvarningstutet på radion, stor olycka utanför Markaryd, vägen fortfarande avstängd.

Det var Lars Vilks i den där bilen, kom det en flash om, när jag skulle gå och lägga mej.
En, sen fler och fler.
Lars Vilks och hans båda livvakter.
Livvakterna, som var satta att skydda honom.

Det fanns många sätt jag trodde att Lars Vilks kunde dö på, vattenplaning var inte ett av dem.
Vattenplaning är det heller ingen som nämnt i den ymniga nyhetsrapportering/konspirationsteorispridning som följt, det kanske inte regnade lika mycket några mil inåt landet, som det gjorde hos mej.
Däremot: Krypskytt som siktat duktigt mot däck.
Också: Jihadistinfiltratör i personskyddet.
Eller den här: Att alltihop är en gigantisk cover-up.
Att Vilks lever, att någon olycka aldrig skett, att han nu kan leva fritt igen med nytt namn och annan uppsyn.

Det var nog en olycka.
Och Nimis, Vilks grand palace, står där det står.
Sålänge.
För vad händer nu, när svartbygget inte längre har en levande upphovsman som kämpar för dess existens mot Länsstyrelser och naturreservatsrätt?

Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks, men yttrandefriheten, den höll han hårt i.
Log snett, ryckte på axlarna, förlorade all sin frihet.

Hans tempel för möjligheten att tänka fritt finns där, för dem med ben starka nog att sträva nedför Kullabergs nordsida.
Men jag kommer aldrig se honom stå där och snickra på det mer.

Vilken var din första fullpublika konsert post-nedstängning?
Min var en söndagskvällstribute till Frank Sinatra, med Halmstad Big Band och Christer Nerfont.
Så märkligt med inströmmande människor.
Inga mellanrum, inga stängda säten.
Applåder.
Och en närapå tårögd Christer som förklarade att det här var hans första, också.

Dagens väder:
All-day-long-braseldande-diamantspelande-filttäckt-i-soffan-rusk.

Den där studiedagen kunde väl varit idag istället, när jag drar upp rullgardinen, regnet öser ner utanför och pojkarna sover såhär utan att vilja vakna.
Jag hade hemskt gärna krupit ner där själv.

Lifehack vid regnig studiedag:
Åk till grannkommunens badhus.

Det är den 29 september och idag ska Sverige öppna igen.
Inga restriktioner längre, krogar och teatrar jublar.

Jag gör som jag brukar, jag.
Vinkar av pojke i skolan för tolv kilometer ensamhet, frånsett en och annan överkörd huggorm samt plötsligt roligt sällskap på slutet.

Vittjing dagen efter hummerpremiär gav fyra fina, men två var romhonor och fick åka tillbaka ner i det blå med alla sina små bebisar slash potentiella framtida fångster, hur man nu väljer att se det.
Men två ändå!
inte illa.

Idag är det den här skruttens tur att vakna med ont i halsen, och bäddas ner i soffan med filt och honungste.
Lite sprattelgubbskonstruktion, lite procentsatsuppgifter, lite kaka och lite naturfilm om lejonhona som (lite otippat) tar hand om gnubebis i Serengeti.
Gör inget att regnet faller utanför.

Hamnbryggan redo för morgongryningens förmodat regnblåsande premiär.

Sista glasshelgen på Lollos och krabborna verkar ha dragit sin kos.

Höstens sista match, i strålande sommarväder.

Olycka är att inte få komma in i den storebroderliga spelhålan pga lite snor.

På måndag morgon smäller det.
Om stormvindarna lagt sej då så åker dom här tinorna ner i havet.

Förmiddagspaus från skolböckerna.

Det flög skräp och löv och allsköns bråte i vinden när jag snirklade ut ur Malmö i trängseltrafiken i eftermiddags, stormvindar friska for omkring, tjugosju sekundmeter att vänta.
Hela vägen hem blåste det, drog i bilen, i ösregnet efter Hallandsåsen höll alla sjuttio mellan skyfallsskapande långtradare och i Falkenberg sken solen.
Hemma svämmade gässen över på vågtopparna och den lilla kvällspromenaden blev kort och stundtals springande.

Borta bra men hemma bäst.