Fjorton grader i vattnet skrämmer ingen mink.

Ett Malmö, en opera, en midsommarnattsdröm.
Och grann är den också!

Nej, båten är visserligen inte uppe än.
Men det är ofrånkomligen höst nu.
Havet håller femton hiskliga grader och snålvindarna blåser is från norr.
Husets golv drar kallt kallt kallt.
Vi tänder höstens första brasa och kryper ner under filt framför.

Ruben har varit hos doktorn och vidare på röntgen, och hans onda häl visade sej vara Severs sjukdom.
Helst inga aktiviteter på hårt underlag, sa doktorn.
Nähä. Du menar som innebandy, gympalektioner, skolgårdslek?
Det finns ju simning och cykling, såna aktiviteter funkar, sa doktorn.

Stackarn.
Han fick en stund på Varbergs nya äventyrsbad Pingvinen ikväll.

Femton kilometer i färskt minne hos pinnabenen.
Dom gnäller lite först, men följer med iallafall.

Sista helgen för husvagnarna på Marstrands camping.
Säsongarna klipper gräs och skruvar ner staket.
Vi satte inte ens upp vårt förtält, utan sitter inne i husvagnsvärmen (att det fanns golvvärme i husvagnen! Så gött!) och kokar Hallenfurs vaktelägg i tre minuter, ikke mer.

Femton och en halv kilometer vandring för två par små pinnaben idag!
Det är såväl rekord som roligt.

Fem fikapauser plus lite timmerflottning i vattenfallsbäck, historielektion i St Eriks grottor och besök i Lasse-Majas tvåhundra år gamla fångcell uppe på Carlstens fästning (han hade egen öppen spis!) samt ett (något motvilligt) galleribesök senare har vi minst tjugotusen steg i våra ben allihop.

Bohuspärlor på hösten alltså, när turisterna droppat bort.
Fantastiskt.

Det är inga jobb, det är inget jätteviktigt, men det sätter sej så hårt i mej när jag jag formaterar hela minneskortet av misstag och plötsligt får stå i valet mellan att ta ut kortet, spara det tills jag kommer hem och kan köra en photo rescue (som jag bara kan göra om inga andra bilder knäpps ovanpå), eller skita i bilderna som just formaterades bort och använda kameran till allt vad den här just påbörjade campinghelgen i övrigt har att bjuda på.
Jag ligger på husvagnsgolvet och är sur i tio minuter.
Sen bestämmer jag mej för det senare.

Så här är vad som blev kvar av min fredag: Två mobilbilder på en liten skymningsvandring runt Koön, för att kunna mms:a till resten av familjen som valde att stanna kvar i husvagnen och titta på Dobidoo.

En del ögonblick får stanna i minnet bara och jada jada.
Lite sur kan man väl ändå få vara.

Det rör på sej i teatervärlden!
Jag ser ett ljus i en pandemilång tunnel.

Reflexväst på ikväll, den har hängt stilla på sin krok sen i våras.
Winter is coming.

Fotbollsmatch mellan Leeds och Liverpool eller det stora bråket om vem som ska rå om pilatesbollen?
Ingen vet.

Havet må se blankt ut, men inatt föll regnet och med det kom vind.
Rakt norrifrån kom vinden, sämsta tänkbara för vår skyddade lilla vik på Sunnerö.
Camilla, som gått ut ensam med tre barn, vaknade av ett dunk och hoppades innerligt att det bara var stegen som slog i.
Men icke.
Fören slog mot land, draggen hade släppt och i ett tilltagande regn sprang hon fram och tillbaka på båt och klippor och försökte styra upp.
Vi vaknade när hon klev på vår båt för att försöka knyta fast ett rep från sin i vår akter, och under smattrande kapelltak stod jag och såg hur Mattias, i kalsonger, halkade på glashala klippor och försökte hålla fast hennes båt, medan Camilla själv i piskande regn fick ro ut med gummibåten för att kasta i ett nytt ankare.
Ser du henne? gormade han till mej genom regnet. Ha koll så hon inte ramlar i!
Men jag såg henne inte ens.
Det täta höstmörkret kändes evighetslångt från ljusa sommarnätter, och regnet spädde på.
Att gå ut ensam med tre barn kändes plötsligt som något jag aldrig i världen kommer göra, trots att coolhetsbetygelserna (blandat med en smula jävlar-anamma-avund) över Camillas mod tidigare öst ur min mun.

Men hon fixade det.

Och när regnet på nytt började falla efter frukost, styrde vi skutorna hemåt igen.

Lugn, vänner och lägereldsberättelser om Skelöga och Kapten Rödskägg.
September.

Vissa vabbdagar är helt klart bättre än andra.

Så kom då äntligen kvällen då havet gav napp.

Lycklig pojke.
En fjärsing, en torsk och tjugonio makrillar.

Nog med sovmorgon.
Idag är det åter morsans stenhårda urjobbiga hemmaskola som gäller.

Ingen covid på dom här.
Bara en herrans massa snor.

Vi fortsätter bada, jag och den lille.

Trots snor och covidtest, efter tisdagsgodis (det var dom så värda, dom där små tappra) och eftermiddagslångt Harry Potter-maraton i soffan, går vi ner till bryggan han och jag och dyker rakt ut i Almys svall.
Jag har fortfarande ingen termometer, men kan det ha varit sjutton?
Fem meter ut, fem meter tillbaka.
Han simmar så fint.

Den store snorige, som även han duktigt tog det där tårfyllda testet, hoppar badet, varm i pannan.
Han vill ha te med honung och helst en Harry Potter till.
Vi har bara kvar den allra sista filmen nu.

Gärna bara en eller kanske två sjukdagar till, lagom för andra Dödsrelikerna och lite naturprogram på Kunskapskanalen.
Ett par veckors ytterligare karantän hade suttit sämre.
Börja-skolan-snor, försvinn.
Jag tar en echinagardbomb till kvällstet ikväll.

-Idag fick jag höneskinn direkt när jag doppade tån, mamma.
Innan har jag bara fått höneskinn när vattnet kommit till magen.

Kläppentur till söndagsutflykt.
Det var vi, en vilseflugen sillgrissleunge (som enligt Fredrik Nord Svahns ornitologkontakt bara häckar på Hallands Väderö och kanhända just därför satt helt stilla trots att vi fiskade krabbor så väldigt nära, totalt utsjasad måste den ha varit) och så kom Tony och Alexandra och gjorde en redan bra kväll ännu bättre.

Men att behöva åka hem i solnedgången, det är ändå nåt som är fel i det.

Värö mot Bois en tidig söndagsförmiddag.
Vissa spelar fotboll.
Vissa ligger vid sidan av planen och håvar gummikulor från konstgräsunderlaget.

Kaptenen är fortfarande på vift och jag och ungarna håller tillgodo med ytterligare en bryggseglarnatt.