Kebabkvällsmat vid fyren för skiftjobbarn som just kom hem.

-Kan inte vi köpa ett radiostyrt flygplan, mamma?
-Nej men det har vi ju nästan ett redan!

Till och med när solen just försvunnit bakom horisonten, när fredagsfilmen är slut och chipsskålen tom, då kommer det:
…ett kvällsdopp mamma?
Och vem är jag att sömnigt föreslå läggdags?
Det är ju ändå augusti, trots sjuttongradigt hav.

(foto sista bilderna: Marie Ragnarsson, på kvällstur med hunden på bryggan)

En sak är ändå bättre med att skolan har börjat och att sommarlovet är över.
Fredagseftermiddagarna.

Idag: Plocka björnbär och baka kaka, samt ta ut den ur ugnen half-baked.

Dom här pojkarna har börjat ettan och sexan den här veckan.
Dom får det.
För att dom bor i Sverige.
Hade dom bott i Afghanistan kanske dom hade fått det ändå.
För att dom är pojkar.

Världslig orättvisa.
Vi har tur.

Det är så nöjsamt att känna sej som VANLIGT FOLK när jag för första gången i mitt liv deltar i ett zoom-möte.
Visserligen bara med ytterligare en mötesdeltagare (min kompis), och visserligen bara för att hon ska kunna se mej photoshoppa iordning hennes spotifybild.
Men ändå.
Zoom!
Det som varenda pandemilevande brödfödesarbetande människa sysslar med hela dagarna.

Nu är jag som varenda människa.
Zoomar och håller på.

Jag vaknar till fruktansvärda bilder från Kabul.
Hela veckan har jag följt talibanernas framfart genom Afghanistan, de har tagit stad efter stad, befästning efter befästning, fort har det gått.
När jag föddes kunde kvinnor röra sej fritt i Kabul, de studerade och levde som vi, i vilka kläder de hade lust att bära.
Sen kom extremisterna, talibanerna.
Heltäckande klädsel, hot, våld, arrangerade äktenskap.
Fri vilja - en utopi.
De senaste åren, så länge talibanerna har hållits undan, har en helt ny generation växt fram.
Barnen i Afghanistan går i skolan igen, de kan läsa, skriva.
Det största hotet mot extremisterna.
Upplysta människor är svårare att kontrollera.

Talibanerna intog till slut huvudstaden, folk flydde.
USA tryckte in folk i fraktflygen, män, kvinnor, barn. Små barn.
Det strömmade ut människor på flygplatsen, bland evakueringsplanen, panikslagna, desperata.
Det sägs att några klängde sej fast på utsidan av planen, lyfte, föll ner, dog.

Mitt problem denna regniga morgon är att förklara för min sjuåring att han inte får plocka en bukett blommor och ta med sej till sina nya fröknar Åsa och Karolina, när han idag ska börja i första klass.
Men VARFÖR? frågar han förtvivlat.
Nej.
Jag har inget bra svar till honom.

Jag hade önskat världens alla barn att deras enda problem är varför de inte får plocka en bukett blommor och ta med till sina nya fröknar.

Nej, inget napp i havet heller.
Makrillen tryckte nån annanstans, men vi fick säl och sol och stiltje medan ovädret hotade över land och bjöd på dramatiska moln och regnbågsföreställning.

Ingen fiskelycka i Högvadsån idag.
Dock: En styck magnifik silverglänsande lax hoppade rakt upp ur vattnet och ner igen, alldeles framför oss.
Man skulle haft en fyra meter lång håv till arm, samt blixtsnabb reaktionsförmåga, så hade middagen varit kirrad.

En fällstolsstund på Norvalla.

Dagens fångst!

Även hastigt påkomna kräftskivor är kräftskivor.

Regnet föll på Johnnys spelning på Lollos i hamnen, först litegrann, sen ökande, sen hålla-i-tälttaket-mycket och till sist så smattrande att vi inte såg någon annan råd än att tokspringa hem längs gatorna och väl hemma vrida ur alla kläder inne i badrummet, blöta ända ner till underkläderna.
Så Krilles gästspel fick vi aldrig sett.
Det blev en fredagskväll med Harry Potter och Fenixorden istället, torra under filtar i soffan.

Långgrunt och vågigt och knappt en kotte.

Besvikelsen över att hamna på Naturum häromdagen när man tror att det är terrarium man ska till, den botades idag.
På nyöppnat tropikarium i Björkäng.

Röda kinder har hoppat, skuttat, klättrat, voltat och ramlat för glatta livet en timme.

Antingen har en blixt slagit ner i trädgården medan vi var inne på Naturum, eller så har mängden plommon helt enkelt knäckt det här stackars trädet i år.

-Kolla här mamma! Den här filmen är JÄTTEINTRESSANT!
Mitt inre gör en mental high five när Bertil kommer och drar mej i armen och vill att jag ska sitta jämte och lära mej om hur flyttfåglar kan hitta världen över.
Han vill lära sej, han älskar den här sortens utflykter.
Storebror är mest besviken.
Han hörde “Terrarium” när jag sa “Naturum”.
Men att hänga med Josse och Nils och Tage, samt med en plötsligt dagledig pappa som blev extrainringd på jobbet ända till tre inatt, det är ju inte så dumt ändå.
I en buske sitter en (vad det viskas) ovanlig svart Sorgmantel, kikarna flockas runt den och jag får låna en att ta bild genom.
Bina svärmar ut och in till den lille biologens oförställda glädje.
Och högt över våra huvuden svävar en havsörn.
Vingbredden är svår att föreställa sej, men Bertil mätte just mot sej själv därinne, så han vet.

Jag undrar vilken månad det kommer vara när den här lille ungen slutar fråga om vi ska gå ner och ta ett kvällsdopp vid varenda läggdags.

Innelek idag ja.
Och blåbärskaka till tretet.