En pappa, kanske den finaste pappan i världen, fyller sjuttiofem år och bjuder på Parasollmiddag åt oss allihop.
Parasollmiddag med glass och kvällsdopp.
Hurra!

En promenad till biblioteket, Jacominus Gainsboroughs rika stunder, Herr Pinnemans äventyr och Saltkråkan med hem.

En kudde, en filt, en hängmatta.

En tur genom hela Jacominus Gainsboroughs liv, från haltande liten kaninpojke till gammal kaningubbe med tre fina barn.

”Jag tyckte mycket om dig, lilla liv. Du gav mej en liten rova, ett trilskande ben och en del huvudbry, men jag tyckte mycket om dig. Och vet du vad, gamla kompis? Du var verkligen mödan värd att leva!
Och samma dag somnade Jacominus också in, lugnt och stilla under mandelträdet.”

Vi slog ihop boken och låg kvar tillsammans under filten, under plommonträdet.
Han dog, sa Bertil. Han somnade in, då dör man. Det var det som hände med Siris mamma, hon somnade in.

Lukt av pojkes hår, strilande solstrålar och stilla stilla gungande under grenarna, bladen.
Inga ord, ingen röst som bar längre, bara ett tyst snusande i nacke.

Så tacksam för vad jag har.

Helt vanligt kvällsdopp, filmflyktsfritt och allt.

Det är noll procent båtväder och hundra procent bokläsarväder.
Under filt i hammock.
Med svarta vinbär från grönsakslandet.

Noll procent båtväder kan kvitta faktiskt.

Kolla här ungar, kom ska ni få se hur naturen funkar!

Där kräftorna sjunger under plommonträdet och allt är lugnt (utom vinden) hojtar Dum-Dum.

…och så fredagsmiddag för själen på det.

Skogsäventyr för själen.

NU STÄNGER VI AV! sa Bertil mitt i Sagan om Ringen, som han modigt ville se och som vi (de vuxna med fingret spänt på pausknappen) satt hopknödda i en myshög i soffan framför.
Sarumans orch-fabrik gick bra, Saurons fingerkaparstrid gick bra, de svarta jagarna efter Frodos gäng i skogen gick bra.
Men när Gollums ögon dök upp bakom brödraskapet, då flög händerna upp framför ansiktet.
DEN DÄR VILL JAG INTE SE, förkunnade han. HAN VAR LÄSKIG.
OCH NU SKINER SOLEN OCH JAG VILL TA ETT KVÄLLSDOPP.
SÅ, NU GÅR VI NER OCH TAR ETT KVÄLLSDOPP.
KOM DÅ MAMMA.
PAPPA!
NU!

Susanne far hem till Österrike idag, Christoph och barnen har just kommit.
En kopp te och en pale ale i brygghuset på Sågskärarevägen, medan blixtar slår och dunder mullrar över taknockarna.
Susanne fick solskensveckor.
För Christoph och barnen ser utsikterna en smula gråare ut.

Det är mitt i natten och jag har legat vaken en timme och legat och följt blixtnedslag i realtid.
Den som slog borta över Äva small så jag väcktes, den som slog i Lahall trodde jag nuddade vattentornet, en slog i trädgården till vita boningshuset på Vendelsö, den hann jag räkna sekunder på.
Världen ljusnar utanför rullgardinerna och jag kollar var det smäller, alltid längre bort än jag tror, det är svårt att förstå att det som slår ner i Västra Hed norr om Veddige syns ända hit.
Nyss var det tre på en gång i Åskloster.
Två bredvid varann i Stråvalla, den räddaste för åskan jag känner i världen sover där inatt.
Jag sover inte, jag är inte rädd, bara förundrad, kanske lite begeistrad.
En stund satt jag i hängfåtöljen i ett dånande smattrande uterum innan jag gick in igen.
Nu drar den vidare norrut, det slår runt Lygnern och Lindome.
Jag är glad att jag inte är ute på sjön inatt.

Ett sista kast, ett sista dopp, en död kopparorm och en livs levande huggorm, vars tre upptäckare i strandkanten skrek så högt och så länge att ormen förmodligen föll död ner av skräck.
Den där snabba sortin från sjön hade kanske inte ens varit nödvändig.

Bland blinningar och bromsar och myggor och knott och allsköns annan oknytt som lever i osalta sjöskogar, trivs vi.
Omväxling förnöjer och fjärsing på Kläppen eller gädda i Hällesjön, lyckan är densamma.
Han har väntat tålmodigt på sin gädda, Ruben.
Väntat och längtat.
Mattias fick en han med, uppskattningsvis minst dubbelt så stor. (Är de inte alltid det?)
Spöt bågnade och till slut slet gäddan av linan och simmade iväg, med krok och drag och tafs kvar i käften.
Note to self: Ha med håv. Alltid.

En skog, en stuga, en sjö.
Nånstans mellan Älvsered och Älekulla slår vi ner våra bopålar för inatt och nästa.

Börjar strålande, det här bonuslivet.

Äntligen Kläppen.
Livet är komplett.
Allt från nu och framåt är en bonus.

Lite dyr var den kanske, Nikes och Bertils nyöppnade Lotsvägsaffär ute på gatan.
Men prisvärt ändå, eftersom prutning fungerade omvänt och affärsinnehavarna själva la på både det ena och det andra, vilken valör man än hade att plocka fram ur fickan.
Tyvärr var det inga andra kunder som passerade förbi denna kväll, om man inte räknar med två rånare som med nerfgevär försökte sno åt sej nyplockade vinbär och djungelgurkor.
Stenarna (förlåt, kristallerna), huggna och medtagna right outta Sunnerö, förblev osålda.

Det går att hitta mer överkomligt rimliga plättar även på Varbergs mest turisttäta strand.

Det må se folktomt ut i just den här vinkeln uppe på fästningen.
Men sanningen är den att jag just bestämt mej för att inte sätta min fot i den här stan igen innan hösten är här och sommargästerna flytt sin kos.

Tack vädret, för att vi får bjuda storstadsmänniskorna på ett sånt här västerhavsdygn.
Kristallklart morgondopp med sikt ända ner till bottenstenen, nykokt frukostkaffe på klipporna och en fender som kom flytande… förlåt, salami som kom flytande.
En tjock chark-korv.
Det är knark, trodde vissa mer konspiratoriskt lagda.
En snitt senare och vi behövde varken ringa tull eller polis.