Tack vädret, för att vi får bjuda storstadsmänniskorna på ett sånt här västerhavsdygn.
Kristallklart morgondopp med sikt ända ner till bottenstenen, nykokt frukostkaffe på klipporna och en fender som kom flytande… förlåt, salami som kom flytande.
En tjock chark-korv.
Det är knark, trodde vissa mer konspiratoriskt lagda.
En snitt senare och vi behövde varken ringa tull eller polis.

Och Sunnerö välkomnade ostkustens pärlor med krabbmete, havskräftor och lägereld.

Så kom sommaren och semestern och stockholmarna till Bua.

I den skuggigaste delen av trädgården, mittemellan två plommonträd, hängde vi upp vår nya hängmatta.
Det vill till varma dagar för att vilja vara i skuggan, och varma dagar har vi gott om nu.
Jag och Bertil gick till biblioteket och lånade Rasmus på luffen, för ända sen vi var på Astrid Lindgrens värld har vi sagt att vi en dag ska läsa Rasmus på luffen i en hängmatta tillsammans.
Nu är den dagen här.

Sommarkväll i Nöjesparken, och ta med sin kamera gör man ju på egen risk.
Teater för själen, skrattet, den tårögda lycksaligheten.

Ja.
Det här livet är då sannerligen vänligt mot mej.

Bertil visar alla sina odlingar för Susanne, Hugo och Vanessa kommer förbi innan förfest och krog och i vinden ljuder musik från hemmakalas som det lät då.
Förritiden.
Myller på bryggan, kvällsdopp i hamnen, Bertil studsar mellan Isac och Noel som ett litet mänskligt spjut.

Det blåser lite starkare vindar nu, luften är en aning svalare, havet är fortfarande 25 grader varmt.

En brygga, en trädgård, ett hus.
Hemma.

Sover dåligt, vaknar 5:45.
Skriver en lapp till de ännu sovande barnen, tar cykeln ner till fyren.

Det finns inget bättre än ett morgondopp i ett stilla kluckande varmt hav.

Här sitter mina fullvaccinerade ben och plaskar i tången medan resten av kroppen känner sej ganska vissen.
Dom andra badar, Kosanna är kvällsvackert, salta plask på fötterna får räcka ikväll.

Ändå.
Sommarens viktigaste mål uppnått.

Ring runt fjorden, supturer och krabbmete.
Hemmasemester är bra fint.
Och när en säl dyker upp precis bredvid mej där jag långsamt glider in i hamnen sittande i ringen efter båten slutar jag nästan andas.
Alldeles bredvid mej simmar den, en meter ifrån.
Jag tittar på sälen, sälen tittar på mej.
Livet.

Efter att ha sovit i trehundra grader varm båt kunna gå ut på bryggan och rakt ner i det här mjuka stilla svalkande ljumma.
Vilken ljuvlighet det är.

Försök till landstigning på allehanda ställen, en och en halv timme irrande från ö till ö till ankringsförsök till gästplatsletande till att vi till slut gled in i Bua hamn igen och förtöjde vid vår gamla hederliga brygga.
Man vet vad man har osv.
Och semester kan man ha iallafall, sjutusen meter hemifrån eller hundra.

Nä, jag är ingen stadsmänniska längre.
Jag gillar karga klippor mer än välansade gräsmattor, öde stränder mer än myllrande storstadsoaser, sälarna i havet mer än säldammen i backen upp till Azalea.
Nog för att Göteborgarna just idag nog flytt sin park för Askimsbadet (eller Stråvalla strand!) i den trettiogradiga värmen.
Men.
Nä.
Ett par timmar.
Sen är det bra.

Havet, svalkan.
En timme kvar tills åskan dundrar in.

I lördags var det hunden Bailer som la sej tillrätta så mjukt i mitt knä.
I måndags var det Nord Svahns som klev iland på Vendelsö med nio veckor gamla Ziggy Marley.
Och idag kommer Jennie på besök med den här lilla kraken i en picknickkorg.

Vet inte om det är universum som försöker säga nånting till mej.
Ungarna ekar iallafall så det skangrar.

Glasspaus i det där dåliga samvetet som är min framsida mot gatan.
En dag finns det inget ogräs där, bara fin täckbark under slingriga buskar med roliga nätkojor.
En dag.
Men inte idag.

Kosannadopp och det stora åskovädret närmar sej sakta.

Vendelsö, för själ och hjärta.

Det är precis här jag vill vara.
Så tacksam att det är här jag bor.

Det går sömnigt långsamt för mej att flytta ut grejer i friggeboden, men till hösten blir det målarstuga härute!