Jordgubbar, vinbär, krusbär och tomater.
Och schersmin.
Denna ljuvliga doftande fantastiska schersmin.
Trädgården är himlen.
För trädgårdsmästaren, hans kompisar och resten av ledighetskommittén.

Det blev iallafall en liten utflykt innan regnovädret brakade loss.
Samt ett stopp vid närliggande Godishavet, alla Bertils sommarlovslistpunkter alltså redan avbockade och det är bara första juli!
Dock hade vi en smula missförståndsrabalder i bilen, när Bertil märkte att Godishavet, som storebror så ofta tjatat om att få åka tillbaka till, inte visade sej vara ett lekland med bassänger av godis, som han hade trott.

Det här KAN ha varit jordens första unge att gråta besviket vid åsynen av en hel lada full av tusen sorters lösgodis.

Det enda recept jag lyckades googla fram på just strandkålschips (för man, eh, KAN väl äta strandkål..?) var ett danskt, Mad med glœd, Lav vilde chips!

Såhär gjorde vi:
Vi klippte kålbladen i mindre bitar, tog bort stjälkarna.
Blandade en bra skvätt olivolja med salt och örtkryddor och lite habanerosalt i en bunke, hällde i kålbladen i bunken och görade runt.
Sen la vi ut bladen ett och ett på en plåt, och satte sen in plåten i 150 graders ugn i 10 minuter.
Klart!

Och det blev GOTT dessutom.
Tyckte den vuxne.

Ett förmodat dopp som ångrades i kalla vindar och blev ett mysigt kramkalas under filt istället.
Sassa gick och plockade strandkål och Bertil blev genast nyfiken.
-Varför plockar du strandkål?
(Ungen har full koll på arternas benämningar här i världen.)
-Jag tänkte göra strandkålschips!
-CHIPS? Kan man göra det av strandkål?
-Ja jag tror det. Jag la några blad i ugnen till maten igår och det blev gott, så jag tänkte prova.

Så. Nu ska vi också hem och göra strandkålschips.

Luften ur och fel blågula fick jubla.

Kolla här vilken fan-tas-tisk blomning av schersminbuske den här lille trädgårdsmästaren kom hem till.

Sextusenetthundratrettioåtta personer fick komma in på Skara Sommarland uppmätta kvadratmetrar, upplyste skyltarna.
Jag tror att alla dom sextusenetthundratrettioåtta var i vattenlandet samtidigt som oss.

Men ändå.
Om man nånsin ska gå på familjepark, är det i sommar.

Frukostdags i sommarlandsland.

Halvöde gräsmattor med padelspel mot the youngsters som bor i egen stuga, Frankrike-Schweiz i åttondelsfinal och gummistuds som försmak av vad som komma skall.

Återigen: En plötslig roadtrip.
Första stoppet: Skara domkyrka.
Men det var bara mamman som ville klä ut sej i barnhörnans “klä-ut-dej-till-biskop”.
Resten av familjen hade fullt upp med tre-i-rad.

På andra sidan häcken:
Flera timmars poolparty för outtröttliga barn som med hundraårsskrynkliga händer låg och prickade mygg med vattengevär i skymningen.

Midsommarfir i Ambjörntorp, med schersminkvist på flaka under mörka moln, fotbollslir, grodfinneri, och hela världens allra bästa rätt alla kategorier:
Jordgubbar med vispad grädde.

Jag vet iallafall en som är lycklig över att få vara med storebror.
Men jag tror att de är det båda två.

Schersminen slår ut, jordgubbarna mognar, midsommar är här imorgon.

Portugal-Frankrike spelade vidare i uterums-EM och den lille pollenkillen, vars ögon åter svullnat igen så fort vi kom hem från Smålandsskogarna där de mådde bättre, bad desperat om ett kvällsdopp vid fyren.
Men inte behöver du åka till fyren för ett kvällsdopp, sa Pär. Du kan ju bada i poolen!
Lycklig pojke bytte till badbyxor och puffar fortare än kvickt och sprang runt häcken.
Obrydd om att sju fjortonåringar hade poolparty på samma ställe hoppade han i med ett plask, greppade ett vattengevär och började genast kriga mot tonåringarna.

Nu behöver vi aldrig mer åka på semester.
I Bua finns allt.

Hem till Sveriges sista match i EM:s gruppspel, en svettig historia med ettnoll och tvånoll och tvåett och tvåtvå och sen, i den sista rasslande minuten, ett sista tretvåmål från Viktor Claesson och gruppseger och åttondel mot Ukraina coming up.
Sicken kväll att komma hem till.

Grilla middag med Sören, medan solen sänker sej mellan träden och går ner bakom dasset efter en fantastisk dag.
Jag kan inte önska mej mer.

Eller, vinst mot Polen imorgon går förresten bra också.

Jag har varit på Astrid Lindgrens Värld en gång tidigare.
Det var sex år sen, Ruben var fem år och Bertil hade just fyllt ett, just den dagen var det trettiotvå grader varmt och all time besöksrekord.
Jag lovade mej själv att aldrig åka dit igen.
Men med ett sagoälskande barn och samtidig pandemi som ger besöksbegränsning och oträngsel, så tog jag tillbaka det.
Om jag någon gång igen ska åka, så är det i år.

Och jag fick rätt.
Ingen trängsel någonstans, folk fick bara sitta på små vita prickar framför scenerna, en person per prick.
När vi slog oss ner framför Mattisborgen visste vi att ingen kunde sätta sej framför och förstöra utsikt för 125 centimeter pojke.
Vi kunde välja skuggan längst bak i Törnrosdalen och ändå se bäst av alla.

Och pojken, som var så besviken på Bullerbyn igår, var ett själaglatt rus av lycka idag.

Prognosen sa REGN hela dagen idag i Kalmar län, jag har packat med mej väskor fulla med regnställ och stövlar åt vår dag bland alla Astrid Lindgrens sagor.
Så vaknar vi till fågelsång och solstrålar mellan träden i hagen där Väderums kossor brukar smyga fram.
Det verkar bli en fin dag idag.
Jag packar solkräm och vattenflaskor istället.
Regnställen får stanna i stugan.

En stuga i skogen, en Sören till oss.
Dopp i Prästsjön, långt skönt dopp, termometern visar 27 grader, rena Thailandsböljan.
Lupiner, blåklockor, små gröna blåbär.
En gul näckros hem till husbond och schersmindoft i hela trädgården.
Tre år sen jag var här sist.
Kan vi inte flytta hit? frågar Bertil.
Men då kan du ju inte gå i din skola, säger jag.
Men vet du inte, svarar han med rynkad panna. Man går ju såklart i den skolan som är NÄRMAST.