Att otåligt vänta på provsvar för covid kanske aldrig passar, men just idag passar det sämre än någonsin.
Klockan nio: Vaccintid.
Klockan tolv: Begravning.
Klockan fem: Barnkalas.
Jag känner mej helt frisk, men allting hänger löst så länge provsvar icke behagar plinga i telefonen, jag väntar med tekopp i hand, loggar in på 1177, loggar in på 1177, loggar in på 1177.
Vet att jag har sms-notis-funktion aktiverad, loggar in iallafall.

Missar vaccintid.
Vill inte missa begravning.

Pling! Ditt provsvar visar inte covid-19.

Snälla människorna på vårdcentralen bokar om min vaccintid ett par timmar, och jag får min spruta.
Vänligheten, trevligheten, tillgängligheten som Neptunuskliniken ligger inne med saknar motstycke.
Veddige Vårdcentral var mest: Jaha, vill du ha en läkartid för ditt höga blodtryck säger du, vänta lite, ja, nä vi har inga tider, vi släpper nya tider på tisdag om två veckor, då får du logga in klockan sex på morgonen, dom ryker snabbt. Boka in längre fram? Nä, så funkar det inte, man kan inte boka så. Allergimedicin till ditt barn? Nej, vi skriver inte ut sådant längre, du får vända dej till Apoteket, de har ett jättebra receptfritt sortiment.
Och så byter vi vårdcentral i ilskan över att behöva ringa nätdoktor (jag VILL ju inte det!) för att barnen ska bli av med sina svullna pollenögon, och den nya vårdcentralen vill sen inte förnya min blodtrycksmedicin, dom vill istället utreda vad som kan vara fel.
Jag har inte ens tänkt den tanken.
I Veddige har de bara konstaterat fortsatt högt blodtryck trots hög medicinering, och skrivit ut nya recept på samma medicin, år efter år efter år.
Nu, ett år och ett antal mr-röntgenundersökningar senare, sitter jag här med en diagnos på njurfel och en anledning till det där höga blodtrycket.
Så tacksam att vi bytte.
Och så nöjd att känna mej trygg med att få hjälp.

Miss i planeringen: Att såväl mamma som pappa vaknar med ont i halsen och snuva, och därför måste åka till stan för covidtest och sen följaktligen ställa in allehanda fir för dagsny sjuåring.
Han fick vakna och öppna paket i båten.
Han fick komma hem och hitta snöre som fick följas i vindlande trädgårdslabyrinter innan det tog slut vid en filt i garaget, där ytterligare present väntade.
Han fick cykelutflykta till Båle och klättra i träd.
Och han fick ta emot gäster och gåvor genom uterumsglas, där det var ute för dom och inne för oss som gällde.

Och inte ett gnäll.
”Det är ju corona nu, mamma. Då är det såhär.”

Någon vill födelsedagsvakna i båten.
När så universum samtidigt ger oss studiedag en vanlig sketen sjuårstorsdag, då blir det onsdagskväll i hamnen, med spel och salta pinnar och Harry Potter och de vises sten.

Här går jag och lyssnar på the sextonhundratals istidsliv of Kung Kristina och är så fantastiskt tacksam att det är just nu jag lever, och inte då.

En solig födelsedagsmorgon fick jag.
Elva kilometer med nyfådda airpods i öronen, och pling-pling-pling med grattis-sms.
Syrenerna slår ut nu, det doftar ljuvligt.
Imorse fick jag en egen bukett på sängen, och kramar och maskrosmarmeladspresenter av en stor trött och en liten övertaggad pojke, som ville börja sjunga ja må hon leva redan klockan fem.

Regnet ska börja falla snart, men tjugofemtemajsolen sken åtminstone på morgonen.

Mitt i skogen, strax bredvid Törnbloms lycka, hörde jag plötsligt en röst.
Hej mamma! sa den.
Där satt Bertil och Novalie under ett äppelträd och fikade. Bakom en liten kulle sprang några av deras klasskompisar omkring och längre fram längs stigen ytterligare några.
Kan vi gå hit igen mamma, när det har blivit riktiga äpplen av dom här blommorna? frågade han. För då kan vi sitta precis här och så -plopp!- kan vi bara plocka äpplena! Och kan Novalie få följa med då? Vet du var Novalie bor?
Jag bor nästan där det brann, sa Novalie.

Det är myggor i skogen nu.
Myggor, utblommade vitsippor, äppelblom och små små syrenknoppar.

Han blir så från-tårna-glad över sina krukväxtpresenter.
Han önskar sej dem och älskar dem, som vilka vattengevär eller starwarslego som helst.

Låt mej presentera:
Önskelistan som låter sej göras av nån som har liiite för mycket tid.

Alla borde få ha en målarkompis som den här.

Om man har födelsedag nästa vecka, vilket två personer i vår familj har, då får man inte följa med pappan och brorsan på paketpromenad i stan.
Är man majbarn Arnesson är det Spökitetslekplatshäng som gäller denna eftermiddag.

Jag må inte ha en uppsjö jobb att vraka bland just nu, men det här har jag.

Och så kom vi hem från fotbollsträningen och då var friggeboden plötsligt brun.
Sen började det regna.

Fotbollskvällar i maj, innan mygginvasionen dragit igång på Norvalla och då tränare med beundransvärt tålamod tar hand om femton gladlyckligt lajande sex- och sjuåringar medan jag får sitta och titta på.

Vitsippspojken trivs i maj han med.
Långsam väg hem från skolan, med bibliotekslånad Saltkråkebok i ryggsäcken och lyckligt berättande om alla maskrosor hela klassen tillsammans plockat idag och maskrosmarmeladen som blev för tunn och kan vi plocka maskrosor och göra maskrosmarmelad hemma mamma och förresten sa du imorse att vi kunde plocka vitsippor när vi gick hem istället eftersom vi inte hann för vi inte skulle komma försent till skolan.

Vänligen, stoppa tiden.
Den här doften vill jag gå i året om.

Den här veckan tänker jag gå ett maraton.
Come rain come shine.

Min allra käraste favoritblomma.
Bukett från farmor.
I Alex-och-Tony-fådd vas.
Gjord av Marie på Axkonst keramik.
Godare kan inte en morgon dofta.

Kasta sten så det säger plums.
Aldrig att nån i den här familjen blir för gammal för det.

Det här med fotboll.
Jag är ju måttligt intresserad, precis i början när jag träffat Mattias råkade jag en gång säga att Manchester City hade fina tröjor när dom mötte Liverpool och såväl Pär som Janne gav mej så svarta blickar att jag trodde det måste vara nåt slags skämt, dom ger mej låtsassvarta blickar, tänkte jag och spädde på med att om man nu ändå inte har ett favoritlag att hålla på kan man ju lika gärna hålla på Manchester City när dom nu ändå har så fina blåa tröjor.
Med tiden lärde jag mej att när Liverpool vinner, blir livet runt om mej lite lättare och… kvittrigare än annars.
Och på den vägen är det.
Håller jag på ett lag, håller jag på Liverpool.

Idag mötte Liverpool West Bromwich.
Det var nån slags måste-match, i den bemärkelsen att om Liverpool vinner alla sina kvarvarande fyra matcher eller vad det är, så hamnar dom på nån placering i ligan som gör att dom får spela Champions League nästa år. Om jag fattat det rätt.
Det gick ganska dåligt inledningsvis. Ett-noll till West Bromwich, kvittering till ett-ett, sen inget.
Nittio minuter gick, fyra minuters tilläggstid, Mattias reste sej ur soffan och började plocka in disk i diskmaskinen.
Jag skiter i det här nu, sa han uppgivet. Det är ett sånt år i år.
Då.
Blir det hörna.
Då.
Springer målvakten Alisson upp från andra planhalvan och joggar in bland dom andra.
Då.
Nickar Alisson in bollen i mål.

DET BLEV MÅÅÅÅÅL! hör jag mej själv vråla. ALISSON GJORDE DET! ALISSON GJORDE DET! ALISSON!!
Resten av familjen rusar in i vardagsrummet.
Och Alisson, som haft allsköns motgångar den här säsongen och som nyss förlorade sin pappa, sätter upp handen mot himlen och jag börjar gråta.
Jag börjar gråta?

Så mycket för fina blåa tröjor va.