Vitsipporna, bergväggarna, lenstenarna.

Ett fram till idag av mej ogått stycke Halland.

Det är tio år idag sen den där soliga dagen i Mölle.
Hugo var pytteliten, Ruben var ännu mindre, folk åkte dit.
Jag har aldrig bott så fint som i tornrummet på Grand hotell, med jacuzzi, eget loft i tornet för sängen och tre balkonger.
Det haglade på tisdagen.
På lördagen var det sommar.

Vi bröllopsdagsfirar med en glass i hamnen (som jag köpte medan pojkarna satt på bryggan, trots att sannolikheten är minimal att det är covid den snorige ungen har så vet jag också att man ska behandla honom som potentiellt smittad tills motsats bevisas och vi var komplett ensamma på bryggan i övrigt) ungarna och jag.

Snor och vab och covidtest på parkeringsplats, för trots att jag bara gått och väntat på att den här pollenallergin ska slå till så snart vi glidit in i maj, så får man inte skicka en så snorig pojke till skolan utan papper på att det icke är corona.
Jag önskar att vi hade testat både honom och hans bror när vi var sjuka allihop.
Istället konstaterade vi (själva) att de hade covid eftersom symtomen var samma och samtidigt som mina, tänkte att vi besparar dem varsitt jobbigt test och håller dem hemma precis som att de testat positivt. Ett antikroppstest senare trodde vi att de skulle kunna leva som vi i vår halvårstrygga bubbla, men det var innan jag visste att man inte antikroppstestar barn under 12 år, inte ens på apoteket.
Så nu är vi här.
In the May of Pollen and Snor.
Och den här duktiga ungen har just klarat pinntestet och ska strax in till filt i soffan och få popcorn och film.

Eftersom min man bokat in golftävling med kompisar och övernattning på vår tioåriga bröllopsdag imorgon, så får vi väl smygfira lite idag istället.
Upphängning av farmorsydda gardiner i båten, hämtpizza från Narin, torsdagsgodis och världens finaste film om Hugo Cabret under varma täcken.
Alldeles alldeles underbart.

Tio år senare, en uppdaterad tavelvägg.
Roj Fribergs suggestiva gavel är här.
Kollijox rävbandit.
David Hallmans flygande tjockisar.
Malin Wejrots fyr.
Anders Anderssons hjälmbrud och en motljusblänkande bröllopsbild, också den signerad Anders.
Sen har vi min tjugo år gamla mammaochmostermålning, Hugos simskola och ett gäng bläckporträtt föreställande mitt lilla crew.

Jag tycker bäst om mej! säger Bertil beundrande.

Hällande regn fick dom, kämparna.
Hällande regn, varv på varv på varv runt skolan.
För varje varv skänker föräldrar och grannar och mormödrar och farfäder fem- och tiokronor, och dom ger sej ut på nya hela tiden, trots stril längs nacke och plask längs ben.
Jag har sprungit ihop TRETTIOFEM KRONOR! ropade en flicka lyckligt innan hon gav sej ut på ännu ett.
Bertil sprang nio varv.
Nittio spänn från mej och nittio spänn från pappan till Barnhjärnfonden, hurra!

I väntan på friggebods väg mot målarstuga pillar jag på härinne.

Så som skogen luktar när det regnar.

Det jag gillar bäst.
Min familj.
Morgonte i båten.
Klippor under fötterna.

Friggeboden är på plats, stressen kan pusta ut, vi packar nya båten och åker ut på havet för en natt på Sunnerö.

-Tror du vi är dom första som går här på hela vintern?
-Här, här är Alvas och mitt fiskeställe!

Det blir en sommar, i år också.

Det gick.
När två händiga huven slår sina påsar ihop, lånar domkrafter över hela byn och sen sätter igång med block och talja, då kan Mount Everest flyttas.

Som en glittrande jazzsångerska, halvt dold bakom stående mikrofonstativ och dimmiga rökridåer på en källarklubb i Brooklyn, så låter hon, och hon är min kompis.
Inte bara clown alltså.
Ni anar inte.
Snart på ett Spotify nära dej.

Ny dag randas och där står den, friggeboden.
En Fredrik Nord Svahn från sin rätt utmätta plattplats.

Vikt: Ett och ett halvt ton.

Istället-för-Båle-valborgseld i Karin och Lasses trädgård.

En styck kran och ett styck lyft och där trodde vi att vi skulle få en friggebod på plats men tji fick vi.
Nu är det max, sa kranbilsföraren och satte ner huset.
Två meter från målet.

Men rabarbrarna är fina.

Rosa himmel över krattad gång.
Det är skillnad på folkmängd bland körsbärsblomturisterna i Kungsan och mej här.

KUL att jag gjorde mej till och laddade ner den där himla Runkeepern som alla har innan jag gjorde min första löprunda på evigheters evighet imorse.
Den gav mej en kilometertid värdigt en snigel.
Vad har den gjort, mätt sträckan mellan två granar borta vid Kroks?

24:48:53 är alltså inte ens tjugofyra minuter per kilometer.
Det är tjugofyra timmar per kilometer. Ett dygn.

Nog för att jag vet att det går långsamt, men det här var ju inte jättepeppande.

Självklart ska den blomväskförsedda och blommösseklädda blomälskarungen få stanna och plocka vitsippor till fröken på väg till skolan.
Jag hoppas att den här lilla Ernsten i dej aldrig försvinner, min pojke.