…och jag får vara med.
Fåglarna kvittrar i skogen, kaprifolen grönskar så februari det är, och från gren till gren flyger den vita koltrasten som bor här.
Ska det vara såhär gör det alls ingenting att skridskoisar och pulkasnö försvann lagom till sportlovet började.
Ä-n-t-l-i-g-e-n.
Fåglarna kvittrar, gräsmattan är nysmält gråbrun, en dyna är framplockad.
Våren känns nära.
Egentligen skulle vi åkt längdskidor i Åkulla idag allihopa, men fyra plus och klisterspår satte punkt för det.
Plan B var isfiske. Ingen var kläd-vinterdoppsbenägen nog för det.
Och pulkabacken på Sjögärde har smält bort.
Så, här landade vi till slut.
Mångkamp i garaget!
Jag blev så glad när jag läste Rubens veckobrev att det närapå föll en tår.
Sportlovet, här kommer vi.
Långvarig ritkramp är förbi.
Det måste inte bli fint.
Jag kan rita precis vad jag vill.
Tack, tuschkurs.
Vitt Bua, gråa skyar.
Nu går jag inte ut på den här isen nåt mer.
En vintervit kyrkebacke för skolslutarbarn och snöbollskrigare.
Ser man på maken.
Efter fyra veckors minusgrader och ymnigt snöfall i hela övriga landet rullar jag upp gardinen och ser att våran lilla halvö ut i Västerhavet också fått en skopa vitt.
Äntligen.
Eller?
Tuschkurs hos Kollijox-Jennie och Lisa Burenius, en utmärkt liten pärla till ritkrampsförlösande dag.
Inte nånting nummer tre:
Upptrollad minifika i solen nere vid hamnbodarna.
Inte nånting nummer två:
Slö-gå till Båle och kolla om isen fortfarande håller.
Inte nånting nummer ett:
Läsa tio kapitel ur Kalle och Chokladfabriken framför brasan, i pyjamas.
Vad vill vi göra idag?
Inte nånting.
Den smalaste lilla strimma till månskära jag sett tror jag.
Knappt synlig.
När vi ändå är inne och nafsar på Svartrås sockengränser, så.
Noll napp.
Men, ett frieri!
Så, all in all på pluskontot ändå.
Naturlekstuga för elvaåring i solnedgång.
Fredagsfeeling!
Det är värdelöst att lägga barn och samtidigt smygkolla på mobilen om man vill att de ska somna lugnt och stilla utan störning av eventuellt återhållet explosionsfnitter.
Paus i promenaden.
