Solstrålsdag blir blåskymning och vi sitter inne te Hasslet och myser medan Bertil flyttar runt befolkningen hejvilt i Hans-Eriks tomtelandskap.

Hans-Erik bor i ett hus med tusenhundra tomtar.
Bertils dröm.
I eftermiddag är vi bjudna på besök.

Hos farmor i Ambjörntorp skrapas ammunition bäst till blötkalla fajter och pulkabackarna är lättast att glida nedför hos mormor och morfar i Veddige.
Tur vi har våra hemmahoods inom kvartsrimliga avstånd.

En smula lättare att skrapa ihop ammunition hos farmor än ute på våran gråsprängda halvö.

Sådärja, väntan på vackert väder är över och praktiska flygövningar utförda.
Nu har Fotograf Malin Arnesson ett drönarkort.

På en lekplats i en by under sällan skådat snöfall.

Inga middagsidéer?
Well.
Vi har ju en brasa i vardagsrummet och tjugotre korvbröd kvar sen helgen.

Utånjut.
Imorgon kan det vara västkustgrått igen.

I Ambjörntorp, farmors hemvist en mil inåt landet, faller det snögubbemycket snö.

Än-tli-gen.

Nya regler för drönare från årsskiftet, och nu har jag pluggat pdf-filer med utbildningsmaterial innehållande allt från ansvarsförsäkringar till luftfartsskydd och enheter för batteriers energi.
Idag: Teoriprov.
Och det gick ju bra, men eftersom min drönare är mer än ett halvår gammal verkar det som att jag bara får flyga den fram till 2022.
Efter det är det inte längre tillåtet att flyga icke C-klassade drönare, och att C-klassa drönare är tydligen något man bara gör på dem som började säljas från första juli i fjol.

Bra jobbat.

När skogen blivit befolkad av tusen och åter tusen nyfrälsta friluftsbyxbärare, när bilar parkerar framför såväl grindar som på handikapplatser, när de i vanliga fall normalt många grillplatserna nu är så populära att de kräver kölappar, då är det tur att vi har Ängarna och Ulla och Thord.

Ut och rasta hela det här gänget.

Klockan 4:40 smet han ut imorse, till frukost klockan nio kom han in med samtliga fyra knivar slipade och klara.
Rubens egen hade han också lagt en sista hand på, trots dennes sömniga snusande i sängen.

Jag visste inte ens att det gick att tillverka en kniv av en gammal fil.
Men jag vet en som gillar att försöka.

Jullovspyssel i garaget:
Tillverka egna knivar av några gamla filar, köpta på secondhand.
Mattias gör tre, Ruben en egen.
Sånt man kan hålla på med när man vaknar klockan fyra varje morgon och inte kan somna om.

Det är min själ inte var dag västkusten välsignas med blick stilla hav.

Solen kämpar bakom randen av ett tjockt molntäcke.
Nordö ligger stilla och mörk i motljuset, det är längesedan klipporna var sommarvarma och vi klev iland för kvällsmat, solnedgång, natt i båten.
En ensam supare kommer paddlande från fyren, in mot Bua strand.
Långt därborta ligger Varberg, fast “är det SÅ nära?” undrar Ruben.
Det är det, fågelvägen.
Ändå har vi ännu inte tagit båten dit.

Här ser ni ett rasat hus, säger Bertil när vi går längs lite stenkross uppe på klippan. Det rasade för hundra år sen, och här ser ni deras kök, här där det lilla vattnet rinner.
Ojdå, svarar Lasse intresserat. Bodde det folk här då?
Ja, säger Bertil. OCH ALLA DOG. När huset rasade.
Det var tråkigt, säger Lasse. Dog verkligen alla?
Ja, fortsätter Bertil. Och härborta, här låg det en bro. Under den fanns det köttätande krokodiler.
Men vad säger du? säger Lasse skrämt. Köttätande alltså?
Ja, säger Bertil bestämt. Och vet du vad det fanns mer under bron? Kaniner. BLODIGA kaniner.

Där ser man.
Om coronapandemin fortsätter kan Bertil knäcka extra som historieguide extra allt, på stadsvandringar längs Getaryggen.

En skogstur med Josse och Lasse och Nils och Tage, med eld och korv och tälja.
Och kurragömma.
Och kasta kottar och pinnar i vattnet.
Same procedure every time, och det är precis som det ska vara.